Per Lodenius gillar gamla musikalfilmer

Per Lodenius (c), Norrtälje

Kulturenkäten. Förlåt att jag inte svarat tidigare. Men jag har varit tvungen att prioritera bland uppgifterna samtidigt som frågan du ställt har varit intressant och något jag kan skriva mycket om. Därför har jag också haft viljan att ha titlar, datum och namn rätt. Och sådant har funnits hemma i gamla programblad, böcker i bokhyllan och så vidare. Men väl hemma så har familjen varit prioriterad och din fråga har glömts bort. Jag har nu istället tagit mig tid att, som du egentligen efterfrågat om jag förstått rätt, mer spontant berätta om kulturupplevelser som påverkat mig.

Var ska jag börja? Kulturupplevelse behöver inte alltid ha att göra med hur "fin" själva kulturarrangemanget anses vara. Flera gånger kan det vara sammanhanget kring själva upplevelsen som förstärker. Det hänger också ihop med min sinnesstämning eller annat runt omkring, vilken upplevelse jag för tillfället reflekterar över.

När det gäller teater/konsert så finns det massor av tillfällen jag skulle vilja ta upp. Som när min fru och jag, som första gemensamma utlandsresa för några år sedan, reste till London, vi är båda mycket förstjusta i den brittiska kulturen, och där såg "My Fair Lady" på Drury Lane Royal Theater. Samma teater där "My Fair Lady" hade europeisk premiär för cirka 50 år sedan, då med Julie Andrews och Rex Harrison i huvudrollerna. Det var att känna historiens vingslag för en musikal-älskare som jag, då speciellt de klassiska musikalerna från 1900-talet. Och at få göra detta i musikalens hemstad London, förstärkte hela upplevelsen. Man såg Eliza och Professor Higgins i varje gatuhörn.

En upplevelse av stort och annat format var förra årets konsert i konserthuset här i Stockholm med Al Jarreau och tyska radions storband. En musikupplevelse som än idag kan framkalla "tuppskinn". Det var en dröm som gick i uppfyllelse att få se den fantastiske musikern/sångaren Al Jarreau live.

Du frågade också efter skiva. Al Jarreaus "Tenderness" är fantastisk! När det gäller skivor så skiftar det väldigt mycket för mig vad som gäller. Med en cd-samling som kan ha passerat 4000-strecket idag, så har jag lite att välja på. Det är också en mycket brokig samling men Al Jarreau är som sagt representerad, och det ganska flitigt. En annan amerikansk sångare jag ibland tar fram är Aaron Neville. Storvuxen herre med ljus stämma och mjuka ballader.

Annars har jag också ett klart intresse för musik från gamla musikalfilmer. Eller varför inte se någon gammal musikalfilm? Fred Astaire är den klarast lysande stjärnan, enligt mig i alla fall. Visst är det gammaldags intrig och mossiga attityder i (de flesta) gamla musikalfilmer. Det är pojke möter flicka, pojke mister flicka, pojke får tillbaka flicka och gifter sig – slut. Men musiken och DANSEN! Då kan man ta den tunna och inte alltid speciellt jämställda intrigen. Filmerna är gjorda för att sprida en stunds verklighetsflykt och underhållning. Och de gör det mycket bra.

Fred Astaires filmer med Ginger Rogers är självklart fantastiska, med det samspel dessa två hade. Men två andra av Fred Astaires filmer, som jag tycker nästan är snäppet bättre, är de två han gjorde med Cid Charisse - "The Bandwagon" (Den stora premiären) och "Silkstocking" (Silkesstrumpan - en nyinspelning i musikalformat av Greta Garbos "Ninotchka"). Dansnumren! Ta till exempel scenen ur "The Bandwagon" där Astaire och Charisse prövar några danssteg under en promenad i parken. En av de vackraste dansscener som spelats in på film.

Tyvärr hinner jag inte se så mycket film, men om jag någon gång får ett par timmar bara för mig själv så spenderar jag dem gärna på en gammal musikalfilm. Gärna med Fred Astaire i huvudrollen...

Böcker började jag egentligen läsa ganska sent i livet. Men jag har desto större glädje av dem nu istället. Även här skulle jag önska ha mer tid till att läsa. Då jag gärna vill ha en lugn och avspänd atmosfär när jag läser. Blandning av vad jag läser är också ganska spridd. Jag har flera böcker knutet till mitt intresse för gamla musikalfilmer. Både biografier och mer övergripande böcker. Fred Astaires självbiografi "Steps in Time" finns självklart i hyllan – både i originalutgåva från 50-talet och i pocketupplaga för läsning. Brittiska deckare är annars en skön avkoppling att läsa. Eller varför inte en Harry Friberg. Stockholmsfotografen som så elegant löser brott i ett Stockholm som det såg ut förr. På nattduksbordet ligger just nu en Harry Friberg-bok tillsammans med Povel Ramels memoarer. Vad jag läser beror på vad som passar för stunden. En bok som annars avviker från vad jag normalt kanske skulle välja att läsa, men som jag läst flera gånger, är "Liftarens guide till galaxen". Den humor och samtidigt inblick i hur man (inte alltid) reagerar i minst sagt oväntade situationer, gör boksamlingen verkligen läsvärd.

Utställning? Jag är en museiälskare. Tyvärr har jag inte prioriterat att besöka museum så mycket de senaste åren som jag kanske skulle ha velat. Men när chansen ges så. Två tidigare museibesök har fastnat i mig lite extra. Egentligen har det inte så mycket med själva respektive utställningar att göra utan mer om känslan att få kliva ur tiden och bara försvinna bort till något annat. Besök ett var under det år då Stockholms stad kulturhuvudstad. Nordiska museet hade då kvällsöppet. Vad jag kan minnas var det fram till klockan 21, men jag kan ha fel på någon timme åt något håll. Jag besökte detta underbara museum, som jag besökt flera gånger både före och efter, smet på eftermiddagen tillsammans med några vänner. Efter några timmar så var vännerna tvungna att avvika en efter en och tillslut var det bara jag kvar. Helt ensam i denna stora byggnad. Nu var jag antagligen inte helt ensam. Det fanns åtminstone personal kvar även om jag inte såg varken dem eller någon annan besökare. Men att helt ensam, på översta våningen i Nordiska museet, i lugn och ro studera montrarna och helt glömma tiden utanför huset, är en känsla som jag fortfarande kan känna av.

Samma känsla infann sig under besöket i London, när min fru och jag tillbringade sju timmar på British Museum. Där till och med museimusen gjorde ett besök under lunchpausen i cafeterian. Men det är en annan historia, som även innehåller en lugn göteborgare och åtta andra svenskar... Den blir inte lika bra i skrift som muntligen så jag lämnar den för nu.

Jag tänkte avsluta med en tavla. Jag har flera jag funderade på att välja att berätta om. Nu menar jag tavlor som hänger på väggen. Konstverk. Men jag hamnar återigen i känslor framför "kvalitet" eller "accepterad" konst. Är det inte sådant som ibland kallas "finkultur". Men vad är då fulkultur?

Men jag hamnar ändå, som sagt, bland känslor framför "kvalitet". Men kultur ska väl skapa känslor och tankar och ge minnen.

På väggen i köket hänger en bonad som min farmor, som inte lever längre, har broderat till mig. Två arbetshästar framför plogen och texten "Dagens id - kvällens frid". Det är en av de sista bonader min farmor orkade brodera. Som gammal sömmerska så var hon mycket duktig på detta.

Hon hade broderat en liknande bonad, som skänkts till försäljning på den årliga auktionen i Blåbandslokalen hemma i grannbyn. Jag var någonstans i tioårsåldern. Möjligen något/några år äldre. Minns inte riktigt. Men jag blev förtjust i denna bonad som jag sett farmor jobba med under en längre tid. Till saken hör att farmor bodde i samma hus, vilket gjorde att jag träffade henne varje dag.

När auktionsdagen var inne så bad jag mina föräldrar att köpa bonaden. Jag själv hade väl inte råd eller mod att själv bjuda på den. De bjöd också på den men en granne bjöd över och tog också till slut hem bonaden.

Jag vet inte om jag hade varit tillräckligt tydlig med hur viktig bonaden var för mig. Jag tror inte det. Men besvikelsen över att den inte var med hem var så stor att jag inte kunde hejda tårarna när vi väl var hemma. Jag grät hejdlöst och var arg besviken, men framför allt ledsen över att farmors verk inte skulle vara där det hörde hemma. Hos oss och inte hos grannen.

Farmor broderade då den bonad som idag hänger hemma i köket. Jag vet att det var en ansträngning för henne. Men det är ett mycket kärt och känslomässigt konstverk som hänger där. Lika självklar i vårt kök som kökssoffan...

Det här var kanske inte några direkta svar på dina frågor. Men jag hoppas att det åtminstone finns något du kan fiska upp i textmassan. Jag skulle gärna fortsätta att skriva om kulturupplevelser, men jag skulle då fortsätta minst hela natten. Någonstans måste jag sätta gränsen!