Så lagom mycket revolution

Boken. Ett land i kris. Med en utskrattad kung. Känns det igen? Vi är i konungariket Sverige för exakt 200 år sedan. Det är den 13 mars och Gustav IV Adolf springer skrikande ifrån sina officerare på slottet. Det viftas med värjor och slängs i dörrar innan konungen till sist brottas ner på borggården, släpas inomhus och sätts i en fåtölj. Där sitter han tilltufsad, skitförbannad och inser att det är ajöss till kronan. Den ende som lyft ett finger för att rädda honom är en förbipasserande vedbärare. Så impopulär är Gustav IV Adolf att när rikshärolden sedan ger sig ut i Stockholm för att berätta nyheten så utbryter ystert supande på värdshusen. "Det var som hade en sten fallit från varje hjärta vid det med blixtens hastighet spridda ryktet", minns ett vittne.

Det är nästan så att man får lite medlidande med Gustav IV Adolf när man läser Anders Isakssons och Börje Isaksons båda berättelser om de där dagarna i mars 1809. Mannen tycks ha varit född i en formsvacka. Vid hans födelse arrangeras en folkfest i Stockholm, men när någon skriker att elden är lös utbryter panik och över 100 människor dör i kaoset. Den lille ensamme prinsen är bara 14 år när han förlorar sin far Gustav III i maskeradmordet och åren därefter agas han flitigt av sin förmyndare. Som kung fullföljer han skiftesreformerna och avskaffar böndernas livegenskap i Pommern, men ingen minns något gott hos en kung som lämnat efter sig det bittra citatet: "Jag vill inte styra sådana usla människor, och är för god för dem". Konsekvent vägrar han att ta till sig dåliga nyheter. Ryssarna hotar att sluka Sverige och Finland i en tugga från öster, norska soldater står vid gränsen i väster och i söder förbereder danskarna en invasion av Skåne. Kungen mister sina sista vänner när han degraderar några befäl för feghet i fält i Finland. Snart tågar överstelöjtnanten Georg Adlersparres upprorsarmé mot Stockholm medan dramats andre "hjälte", general Karl Johan Adlercreutz, smider ränker kring slottet. Två Adler-män, lika fåfänga och sturska, och snart rivaler om äran. Adlersparre är den mer radikale, men vad han egentligen har för avsikter, vill han skrota monarkin eller inte?, förblir oklart.

Anders Isaksson, tidigare utrikeskorre, Per Albin Hansson- och Ebbe Carlsson-biograf och ledarskribent på DN, dog strax innan hans 1809-bok gavs ut. Här berättar han magistertorrt och nitiskt korrekt om alla hemliga officersmöten. Det är ingen njutbar läsning, men intressant och pennan förs med självsäker hand. Börje Isakson, tidigare chefredaktör för Teknikens värld, levererar den populärhistoriska utsagan. Hans text är mer målande och inte lika fixerad vid personintriger. Börje Isakson skriver för den som vill allmänbilda sig, Anders Isaksson för de mer initierade.

Det dryga året som följer på dagarna i mars blir galet. Den redan sjuklige Hertig Carl blir efter intriger kung Karl XIII. Till kronprins utser man dansken Christian August som knappt hinner byta namn till Carl August innan han faller död ner från hästen på Kvidinge hed. Folket misstänker mord och riksmarskalk Axel von Fersen får betala med sitt liv i gatukravaller. In från vänster kommer fransosen Jean Baptiste Bernadotte och blir Karl XIV Johan. Napoleon gäspar och nickar. Jean Baptiste är en man av heder, men ännu viktigare: en man med en fet kassakista för ett land i ekonomisk misär. Under tiden skarvar man ihop en svensk ny grundlag, som vi nu firar den 6 juni fast den antogs den 27 juni.

Så vilken betydelse fick dagarna i mars 1809? "En virvel på statsmaktens topp", kallar Anders Isaksson det. Det är inte en "revolution, statskupp eller palatskupp" utan Isaksson vill snarare använda det gamla begreppet statsvälvning. Det är ett byte av schackpjäser. Ut med de gamla, in med de nya. Kungen på sin plats, bönderna på sina. Förvisso med en ny grundlag och döda stormaktsambitioner, men ännu med potential för ett fortsatt kungligt envälde. Börje Isakson drar fler linjer in i 1900-talet, om än vaga. Han tycker sig redan här se födelsen av landet lagom: "Det oblodiga genomförandet av revolutionen är också ganska unikt och kanske det första exemplet på Sverige som landet lagom. Det förekom i stort sett inga överdrifter åt något håll. Allt var alltför lagom för att sätta varaktiga spår i det allmänna medvetandet".

De två dagarna i mars 1809 lockar givetvis till kontrafaktiska spekulationer. Utan dessa 1809 års män hade vi snackat ryska nu, säger nationalisterna. Varken Anders Isaksson eller Börje Isakson spinner iväg dit, men den senare skriver att "Det är mycket möjligt att de räddade Sverige från undergång". Men nu när vi ändå säger "tänk om"; hade ryssarna lagt beslag på halva Sverige och danskarna på resten så hade detta 200-års-jubileum kanske firats med en vänskapsmatch i fotboll mellan Östdanmark och Västryssland? I halvtid hade man kanske avtäckt en abstrakt minnesstaty, signerad Sergej Ernst Billgren, över det forna krigshetsarlandet Sveriges alla oskyldiga offer? Förvirringen över hur vi egentligen ska minnas händelserna den 13 mars 1809 kvarstår. Sverige och Finland har valt att kalla 200-års-jubileet för "Märkesåret 1809". Ett lagom neutralt sätt att tala om 1809 som en diffus nystart för både Sverige och Finland. Något nytt hände, kanske, men låt oss fira nu.

Det var inkompetens, konspiration och plötslig död som släppte in ätten Bernadotte i det kalla, fattiga landet i norr. Första steget i sitt nya rike tog Jean Baptiste i Helsingborg den 20 oktober 1810. 200-årsminnet av detta ska nu komma att firas med bröllopstelegram som rimmar på Ockelbo. En helt annan sorts statsvälvning.

Peter Fällmar Andersson peter.f.andersson@hd.se042-489 93 97