En stilla känsla av verklighet

För ett halvsekel sedan kom Robert Franks fotobok "The Americans", en visuellt banbrytande skildring av det Andra Amerika. Jenny Maria Nilsson följer Frank i spåren och berättar om ett nytt sätt att skildra världen på.

Kultur. November 1955 i Arkansas nära Mississippi – där och då kunde sagan ha blivit all för "The Americans", den fotobok som skulle bli en av USA:s mest tongivande. Fotograf Robert Frank arresteras av R E Brown, en polis känd som ett råskinn, och ännu florerar historierna om hur denne dedikerade anti-kommunist misshandlade sina fångar, ibland svårt. Frank var sjavig, bilen full av kartor, dyr kamerautrustning och en utländsk flaska whisky. Det i kombination med den schweiziskfödde Franks brytning gav tillräckliga skäl för att anhålla honom på misstankar om kommunist-sympatier.

Frank hade gripits tidigare i samband med arbetet på boken. I Detroit, Michigan, anklagades han för "consorting with blacks" (några månader senare, 131 mil därifrån i Montgomery, Alabama, skulle den 42-åriga sömmerskan Rosa Parks vägra ge upp sin plats i bussen för en vit man och så inleda USA:s moderna medborgarrättsrörelse). I Memphis gav en sheriff Frank åtta minuter på sig för att försvinna från Tennessee, men Brown håller kvar honom i häktet i Little Rock i tre dygn och Frank talar senare om för sin mentor fotografen Walker Evans att förhöret var den mest förnedrande upplevelse han varit med om. Vad som fick honom frisläppt var inte det stipendiebrev från The Guggenheim Foundation som möjliggjorde resan utan att Frank kunde visa på sin medverkan i ett nummer av Fortune Magazine, en patriotiskt hållen pro-kapitalistisk tidning. 83 fotografier publicerades i "The Americans" – inte något är från Arkansas.

“Meningslös oskärpa, stort korn, luddiga exponeringar, druckna horisonter och en allmän sjaskighet” – så löd tidskriften Popular Photographys dom över de 83 bilder som Frank dukade upp mitt i den amerikanska femtiotalsbuffén. Det finns en välkänd diskrepans mellan fotografers och övrigas syn på bildligt tilltal. När jag arbetade på redaktion hände det att jag och en fotografkollega raljerade över redigeringens kriterier för en bra bild; den ska vara skarp, ha glada färger och innehålla Peter Forsberg. Det var inte riktigt sant, men även många professionella bildarbetare har ett instrumentellt, schematiskt formulär där begrepp som vision, stämning eller kommunikation inte verkar rymmas. Men det var inte Franks personliga och för tiden originella estetik som var bildernas största ”problem”, utan det faktum att de anklagades för att vara oamerikanska. Robert Delpire gav i Paris år 1958 ut Les Américains, där fotografierna blev illustrationer till texter av Simone de Beauvoir, Henry Miller och John Steinbeck. Inte någon amerikansk förläggare ville befatta sig med Franks berättelse om USA, inte förrän Jack Kerouac skrev ett förord och därmed lät beatnik-fenomenets glans skina över Frank. År 1959 släpptes "The Americans" på Grove Press i en textrik upplaga. Först senare fick boken den form vilken numera känns given – Franks bilder plus Kerouacs förord. Under nyss avslutade år 2008 var det 50-års jubileum för boken, vilket firas med en nyutgåva (Steidl förlag). Frank, som fyllde 84 år den 9 november, har vid varje ny utgivning vidgat beskärningen i flera av fotografierna och tillåtit mer information. Det är intressant att ju längre in i det förflutna något försvinner, desto större utrymme är vi benägna att ge det.

Redaktörer och nattchefer flackar oroligt med blicken om de inte hittar en ”dragarbild” (bild i ett reportage som publiceras större än de andra och som har funktionen att sammanfatta och ”dra” läsare till det som skildras). Förhistorien till det finns i de fotografiska skeenden som tar sin plats under 1950-talet i Europa och USA – det är då den fotojournalistiska mall som på vissa håll ännu betraktas som naturlag stöps. Frank var inte, åtminstone inte frivilligt, en del av tidens framväxande estetik, han led av att passa in sitt arbete enligt ett mönster och avfärdade inflytelserika ”Life Magazine” med ”Those goddamned stories with a beginning and an end”. Franks fotografiska premisser var annorlunda. ”Time moves on and never stops and waits” skriver han i boken ”London/Wales”, en annan av hans fotoböcker där bilderna tagits åren 1951-53 – före ”The Americans”. ”London/Wales” porträtterar bankmän i Londons finansdistrikt och gruvarbetare i Wales, och här syns anlaget till Franks huvudfrågor; sökandet efter en trovärdig form, att så lite som möjligt av originalstämningen ska förloras i överförandet mellan verklighet och media.

Med hjälp av sin Leica visar Frank lågmält och alltid utan blixt på förhållandet mellan det förflutna och nuet, han efterforskar och jämför människors villkor och omständigheter. Efter ”The Americans” slutar Frank fotografera yrkesmässigt och blir filmare. I filmen ”Conversations in Vermont” (1969) följer han sina två barn Pablo och Andrea till boarding school och ber dem berätta för kameran om hans misslyckanden som man och far – sonen och dottern som sover i bilen tätt intill sin mor Mary på den sista bilden i ”The Americans.” Han gör den egna familjen till en del av den amerikanska historien. Varken den fotograferande pappan eller den sovande mamman kunde veta att de skulle överleva sina barn.

Den franske fotografen Henri Cartier Bressons begrepp ”image à la sauvette” blev på engelska ”the decisive moment” och på svenska ”det avgörande ögonblicket” – alltså en felöversättning. Jämte den bildjournalistik som lanserades under 1950-talet var idén om det ”avgörande ögonblicket” det sätt att fotografera som fick störst påverkan. Franskans ”sauvette” är något som görs i all hast för att undvika uppmärksamhet, en bättre översättning vore kanske ”förstulet ögonblick”. Kanske ville fotografer göra gällande att en extrem förmåga till uppmärksamhet krävs för yrket – ett enda oåterkalleligt ögonblick att vara på tårna inför. Frank imponerades inte av Cartier Bressons stil; ”you never felt he was moved by something that was happening other then the beauty of it or just the composition”. Bildtidningarna som ”Life” i USA och ”Se” i Sverige var lojala mot dramat, Cartier Bresson mot ett fotokompositionellt gyllene snitt, men Frank mot något så omöjligt och abstrakt som känslan av verkligheten.

Jack Kerouac-romantisering är en farsot som särskilt drabbar ett visst antal tonårspojkar ur varje generation. Under tonåren hängde jag med smittade unga män vars tolkning i huvudsak innebar rätten för män att få förbli omogna. Därför har jag länge ansett mig immun mot denna dyrkan, men i återföreningen med förordet börjar den Kerouacska charmen sippra in i mig. Förordet och Franks bilder är den vackraste sammanfattning av USA jag känner till; “the gray film that caught the actual pink juice of humankind”. Bildernas estetik rangordnar inte människor – sårbarheten, utanförskapet och den oväntade skönhet som springer därur gäller för alla, och människan är i all sin obetydlighet gudomlig.

1950-talet präglades av det kalla kriget – världsmästerskapen i det mest perfekta landet, Sovjet och USA i ständig final, två länder lika i sin besatthet att visa upp en perfekt yta. I den ena ringhörnan det kommunistiska Sovjet med bilden av starka ariska människor arbetandes sida vid sida, överlyckliga över att ge upp sin individualism för samhällets bästa, och i den andra USA med ett John Wayneskt American Way of Life-ideal, en oantastlig tro på individen, det kapitalistiska systemet och Gud. Så lika de båda länderna var i sin beredskap att tysta röster för att upprätthålla den myt som jag antar de med maktanspråk hade nytta av. ”The stupidity, it was sadistic then” säger Frank i en intervju i ”Vanity Fair” från i år. Alla berättelser landar i en kontext. Medan forna Sovjetunionen i högre grad lyckades stoppa obekväma skildringar var USA tillräckligt demokratiskt för att det inte skulle gå. Kerouac avslutar förordet med “To Robert Frank I now give this message: You got eyes.” Frank såg det osynliga och visste vad han skulle berätta.

Ett ungt par har gift sig i City Hall, Reno, Nevada – bild nummer 81 i ”The Americans”. Hon bär en dräkt med ett japanskt mönster och har en liten väska i handen, han har Elvisfrissa och kramar henne våldsamt. De är lyckliga men ser ändå sårbara ut, lika utlämnade som de andra cirka 250 personerna i boken – lika värnlösa som vi alla i något avseende är. Mitt trick när det gäller att avgöra om ett fotografi kränker är att fundera om jag själv skulle vilja vara med i bilden under samma förutsättningar som övriga porträtterade och jag hade gärna deltagit i Franks amerikanska saga. Frank skyndade förbi i sin Ford Business Coupe – den enda han talade med av de han fotograferade var bruden i Reno. Intimiteten uppstår motsägelsefullt nog i det respektfulla distanserade ögat.

Robert Frank säger i intervjun i Vanity Fair: “You can capture life, but you can’t control it.” Efter dottern Andreas död i en flygplansolycka då hon var 21 år ristar Robert Frank in ”I think of her every day” på en bild av det hus hon bodde i. Sonen Pablo diagnostiseras med schizofreni efter en ungdom tyngd av droger och avlider på ett sjukhus i Pennsylvania år 1994. “A joyless man who hates the country of his adoption” skrevs det om Frank när ”The Americans” kom ut. Det tog ett tag innan han uppskattades för det han är – en egensinnig fotograf som försöker navigera sig fram i livet genom att formulera verkligheten till en berättelse.