Fem dagar i krigets spår

Vår medarbetare i Jerusalem, Lotta Schüllerqvist, återvände i veckan till det krigshärjade Gaza, såg ruinerna, mötte människor med och utan hopp och lämnar här sina intryck i dagbokens form.

Kultur. Söndag 15 mars

Det störtregnar när jag lämnar Jerusalem, välkommet i denna sena och extremt torra och kalla vinter. När vi närmar oss Gaza ljusnar himlen, men på vägen och åkrarna visar stora vattenpölar att ovädret just dragit förbi norrut.

Inpasseringen i Gaza, genom Erez´ alla stålgrindar och vändkors, går ovanligt smidigt. Förutom vi tre svenska journalister är det bara två andra personer som är på väg in – en gammal kvinna i rullstol och en yngre med gigantiskt bagage av slitna resväskor och kartonger.

När vi närmar oss taxibilarnas vänteplats kommer flera av förarna emot oss, några av dem gamla bekanta som hälsar hjärtligt i hopp om en körning i någon av sina kantstötta gula 80-talsmercor.

Men vi har redan avtalat med en chaufför – Khaled, som egentligen är mariningenjör. Han hittar inget sådant jobb i Gaza, där hamnen varit stängd i sju år för alla utom fiskarnas fartyg.

På eftermiddagen åker jag till Abd Rabbo, ett område nordöst om Gaza City som förstördes totalt när de israeliska stridsvagnarna rullade in i början av januari.

Ruinhögarna ligger kvar precis som de låg när jag var här för sju veckor sedan. Det enda nya är ett par tältläger där några hundra av de hemlösa familjerna bor med de få ägodelar de har kvar.

I en av ruinerna, ett sprängt trevåningshus som ser ut som ett tält av betong, halvligger en gammal man på en smutsig madrass. En kvinna som sitter vid en liten eld inne i halvmörkret reser sig och bjuder mig att stiga in. Jag gör det med hjärtat i halsgropen – tänk om alltihopa rasar över oss – men tackar nej till teet hon erbjuder. När hon följer mig ut hör jag en av pojkarna vi fått i släptåg viska till henne att hon ska säga "can you give me some money".

Men hon tar mig bara i hand och säger "gå i frid", den arabiska avskedshälsningen.

Måndag 16 mars

Nätterna är kalla i Gaza så här års. Jag sover i skidunderställ och sockor med elementet på hela natten. Och undrar om de hemlösa som bor i tält och ruiner har filtar nog för att hålla sig varma.

Efter frukost åker vi till FN-skolan i Beit Lahiya, som besköts med artillerigranater och fosforbomber under krigets näst sista dag. Två småpojkar dödades och deras mamma förlorade båda benen. Ett par tusen människor hade sökt skydd här i tron att skolan var fredat område.

Nu är det mesta av krigets spår borta, det utbrända klassrummet har målats om men på väggarna finns fortfarande brännmärken efter fosforn.

Inne hos skolans kurator möter vi sexårige Mahmoud, som såg sin far förblöda till döds på gatan utanför deras hus. "Nu är han i paradiset, jag vet det för jag pratar med honom varje dag", säger Mahmoud där han sitter i stolen och dinglar med benen.

När kuratorn ber honom berätta om sin far säger han med späd men bestämd röst "låt mig berätta själv, avbryt mig inte, det gör mina storebröder hela tiden". Och han berättar med små understrykande gester hur han varje dag efter skolan går till sin pappas grav och pratar med honom. Han häller vatten på graven – "de döda är precis som vi, de blir också törstiga". Först planterade familjen blommor på graven, men då sade shejken, den lokale muslimske ledaren, att bommorna måste bort, de strider mot islam. Nu växer där ett litet olivträd istället – det är tillåtet.

Mahmoud tröstar sin mamma när hon gråter och försöker hjälpa henne i hemmet, han bär ut soporna varje dag. Han har bestämt sig för att bli doktor när han blir stor – "jag har talat om det för pappa, och då sade han att om det kommer fattiga patienter ska jag behandla dem utan att ta betalt".

När han berättat färdigt hoppar han ner från stolen och tar adjö med ett litet men fast handslag.

Utanför skolans grind har en handfull ambulerande godisförsäljare ställt upp sina kärror, och en stor stojande skara barn trängs kring dem. Nu förstår jag varför Mahmouds små framtänder är bruna av karies. Men snart kommer han att få nya, riktiga tänder.

Tisdag 17 mars

Familjen Ebeds bondgård ser ut precis som när jag var här för sju veckor sedan – bara högar av krossad betong och förvridna stålbalkar. Familjen förlorade allt de ägde när de israeliska stridsvagnarna dundrande in över fälten – djuren, ett trettiotal kor och kameler sköts ihjäl först, sedan det gamla föräldraparet och till sist raserades bostadshusen och ladugården med bulldozer.

Mohammed Fathi Ebed, en av de fem bröder som äger gården, säger att de hittills inte fått någon som helst hjälp, förutom några brödransoner från olika organisationer.

"Vi tillhör varken Fatah eller Hamas, och FN tycks inte räkna oss som flyktingar längre sedan vi flyttade ut från lägret. Vi har klarat oss gott på jordbruket de senaste femton åren, men nu faller vi tydligen mellan alla stolar", säger han.

De fem bröderna och några av deras vuxna söner bor nu i ett litet skjul av buckliga plåtskivor, medan familjens kvinnor och barn flyttat in i ett litet hus i närheten.

Som vanligt i Gaza när man börjar samtala med någon så flockas en grupp nyfikna runtom för att lyssna och komma med synpunkter. En gammal farbror som förlorat många av sina tänder tar till orda:

"Jag har upplevt alla krig här, -48, -56 och -67. Men inget som liknar detta – attackerna riktades inte mot Hamas, de hade ju gått och gömt sig, utan mot oss civila och vårt levebröd. Man kan kalla det ekonomisk rensning – se dig omkring", säger han och pekar mot den förödelse som omger oss – omkullvräkta fabriker och verkstäder, tillknycklade fodersilos och jordbruksmaskiner så långt ögat når.

Denna dag pågår intensiva förhandlingar i Kairo om den tillfångatagne israeliska soldaten Gilad Shalit, som denna lördag hållits fången någonstans i Gaza i tusen dagar. Hamas kräver 350 palestinska fångar fria i utbyte mot Shalit, och Israel vill utvisa ett hundratal av dem till Gaza eller utlandet.

"Det är vi som får betala priset för Shalit, han borde ha släppts för länge sedan", säger den gamle mannen bistert.

Senare samma kväll meddelas det att förhandlingarna i Kairo brutit samman.

Onsdag 18 mars

På morgonen åker jag ut på stan med en god vän för att köpa en cykel till en pojke jag känner i Rafah. Medan jag sitter kvar i bilen går min vän in i den ena butiken efter den andra för att se vad som finns och vad det kostar. Han vill inte att min närvaro ska väcka förväntningar om en god affär med en utländsk kund. Till slut hittar vi en handlare som är villig att pruta och vi köper en kinesiskcykel för knappt 800 kronor,

Jag lastar in cykeln i en taxi och vi kör kustvägen söderut. Havet har fått vårens blågröna färg och vitskummande vågor rullar in mot den ändlösa sandstranden.

Taxiföraren, som jag inte träffat förut, pratar oavbrutet, på hyfsad engelska. Han berättar om sitt hat mot Hamas, som han önskar dit pepparn växer. De är inga riktiga muslimer, bara makthungriga förtryckare som samvetslöst dödar och skadar sina palestinska meningsmotståndare, menar han.

"Det jag säger till dig skulle jag aldrig kunna säga till någon palestinier, det är farligt att uttrycka såna åsikter. Ingen vågar lita på någon annan, alla ljuger och misstror varann", säger han.

När vi kommer fram till familjen i Rafah får cykeln ett förtjust mottagande.

"Likadan som min kompis har", säger sjuårige Osama och cyklar runt runt på gatan en stund innan han måste ge sig iväg till skolan. Cykeln får stanna hemma innanför porten.

Osamas mamma bjuder på te och förklarar med plågad min att hon inte mår bra. Hon talar ingen engelska, men pekar på mellangärdet, halsen och ögonen. När jag försöker fråga vad det är för fel tar hon mig med ner i köket. Hon pekar på ett spritkök och säger "solar" och tecknar med händerna hur ångor stiger upp och fyller köket. Solar är arabiska för diesel – det är vad hon är tvingad att använda för att laga mat, eftersom det inte finns någon fotogen eller gasol att få tag på i det blockerade Gaza. Det är bara de mest välbeställda som har råd att köpa den svindyra gasol som smugglas in genom tunnlarna från Egypten.

Det behövs varken språkkunskaper eller något övermått av fantasi för att förstå varför hon inte mår bra.

Torsdag 19 mars

Jag tillbringar dagen på hotellet, Marna House, som är mitt "hem" i Gaza. Det är ett mycket speciellt ställe, Gazas första hotell för utlänningar, öppnat 1946, under det brittiska mandatets tid. En lång rad celebriteter har varit gäster här – bland andra den egyptiska sångerskan Um Kalsoum, journalisten Robert Fisk och många andra välkända Mellanösternpersonligheter.

Marna House har bara sjutton rum, men är idag försett med trådlöst internet, konferenssalar och gym. Här finns också Gazas enda trädgårdskafé, ständigt fullsatt av lokala gäster, mest män i olika åldrar.

Förmiddagarna präglas av stillhet och fågelsång från de stora träden som finns här. Gästerna dricker kaffe och småpratar med varann eller sitter tysta vid sina datorer – det enda ljud som hörs är gurglandet från vattenpiporna, som är en av kaféets specialiteter.

Mitt på dagen strömmar lunchgästerna till, både utifrån stan och från de konferenser och kurser som ständigt tycks pågå här.

På kvällen, från klockan sju och några timmar framåt, blir scenen en helt annan. Ljudnivån stiger vid de fullsatta borden, servitörerna ilar som myror med sina brickor. Från vattenpiporna svävar doftande rökmoln upp mot kaféets genomskinliga plasttak. Vid tiotiden, när gästerna går hem, blir det plötsligt tyst igen och ljusen släcks.

Hotelldirektören Basil Shawwa är ständigt full av nya planer och idéer om hur han ska utveckla verksamheten, och varje gång jag kommer hit har det hänt något nytt. När jag frågar honom om han är Gazas störste optimist säger han:

"Det går inte att vara något annat än optimist här, om inte går man under. Man måste hela tiden lämna det förflutna bakom sig och tänka framåt. Men inte alltför långsiktigt, för man vet aldrig vad som ska hända med framtiden här."

Lotta Schüllerqvist lottasch@yahoo.se