Nätets rovdjur
Jag har ingen aning om vad min dotter gör på nätet. Inte säker på att jag
skulle vilja veta det heller. Förmodligen gör hon ett och annat som är
mindre välbetänkt, men som går utöver vardagsrutinerna, som skapar
spänningspunkter, som är ett slags utforskande. Vem har inte gjort det?
Kultur.
I debatten hörs ibland snusförnuftiga förståsigpåare som rekommenderar föräldrar att just ta reda på vad deras barn gör på nätet. Jaha, hurdådå? Genom att fråga. Ha-ha. ”Jag chattar med Bella på msn” är ju ett fullt legitimt och ärligt svar. Vad är det för tonåringar som berättar allt för sina föräldrar? Den som gör det har ju problem av ett annat slag. Så, går man då in och snokar i cookiefiler och historia, kollar serverloggar och annat, som värsta FRA-spionen? Eller rentav kollar upp ungen online, skaffar ett alias och går in och checkar på fjortissajterna? Hur pervo är inte det?
Om det finns skäl för oro kanske föräldraauktoriteten övertrumfar integriteten, men då talar vi verkligt skälig misstanke. För övrigt ger de sistnämnda metoderna inte ett dyft om ungen är mer kunnig än man själv, och vet hur man sopar igen vartenda spår av tvivelaktig verksamhet. Debatten om vad som sker på nätet kanske borde begränsas till vad som sker utanför nätet, irl = in real life, för det är där som verklig skada kan uppstå. Det är där som det verkligen blir farligt.
Nyligen polisanmälde några tjejer i Falkenberg en figur som knyckt bilder på Bilddagboken och liknande communities, och lagt ut dem på nytt, nu med grova sexuella tillmälen. Åklagaren la ner den första förundersökningen, men uppges titta på fallet på nytt, sedan förnyad anmälan gjorts. Hela nätkulturen är svårhanterlig för juridiken, först när det sker brott irl kan ordningsmakt och lagförare ingripa. Kanske är förtal det pris vi tvingas betala för det öppna digitala landskapet, för den sociala samvaro online som tycks skapa ett beroende hos både gammal och ung. Allt slasket och slabbandet, allt hat och all perversitet kanske är ett nödvändigt ont. Men som sagt, det finns alltid trådar ut till den verkliga världen.
I båda världarna opererade Alexandramannen, Sveriges hittills värsta kända förövare av det slag som i USA kallas ”predator”, rovdjur som söker sina byten kring nätets samlingsställen.
Om Alexandramannen har Katia Wagner skrivit en reportagebok, som nu kommit ut i förenklad och lättläst version på Hegas förlag, under titeln "Addad på nätet". Stilen är stor och boken inleds med en ordlista. Syftet är uppenbarligen att även de med läs- och skrivsvårigheter ska kunna ta del av det varnande exemplet. Wagner berättar om tjejen som anmälde, och några till, samt återger intervjuer med Alexandramannen själv. Dennes gärningsmannaprofil kommer inte direkt som någon överraskning.
Likheterna med Tito Beltran i tillvägagångssättet är slående: han tjatar sig till sex med minderåriga. Det mest upprörande är inte gärningsmannen utan att det, som vanligt, är de svagaste som är mest utsatta, de mest behövande som är mest utnyttjade. Interiörerna från flickornas hemförhållanden är sorgliga, deras längtan efter uppmärksamhet, pengar, skönhet och framgång är hjärtskärande i sin patetik.
Det är väldigt mycket viktigare att veta vad ditt barn gör ute irl än vad hon gör på nätet. Och framför allt är det viktigt att se till att hon har en realistisk verklighetsuppfattning och så långt möjligt en sund misstänksamhet som försäkring mot att bli duperad. Men att, som ett av Alexandramannens offer föreslår i sin desperation, sätta tvångströja på ungarna för att skydda dem från sig själva är nog inte en vidare framkomlig väg.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus