Splittring inom bestämda ramar
Våra konstskribenter tipsar om vad du inte bör missa på Konstrundan i
nordvästra Skåne.
Bildmaterial
Aniela Pasquini-Wojdynos bronsskulptur.
Konstrundans samlingsutställning i Landskrona konsthall 2008.
Konst. En samlingsutställning är en plats för kollision av olika temperament – splittrat är det och splittrat ska det vara. Vad annat är att vänta med 149 konstnärer med plats för ett enda verk per skalle?
Ändå uppstår lite röda trådar, liksom av sig själv. Denna gång är det framför allt färgrikedomen, första intrycket är att konsthallen tycks badar i starka färger – det är gott om konstnärer som inte blygs för att hämta färgen direkt ur tub.
Måleriet dominerar, så brukar det å andra sidan vara på samlingsutställningar. Mycket är riktigt bra, till de målare jag särskilt tänker på hör Per-Erik Persson, stipendiaten Magdalena Cavallin, Elizabeth Tyler, Hans TB Hansson, Lennart Malmström och Pelle Wadströmer.
Den sista av dem förmår göra något eget av ett av målarens allra vanligaste motiv; vatten med guppande båtar i solljus. Wadströmer förvandlar ett i det närmaste söndermålat motiv till något nytt genom att lägga en tom yta vatten i bildens mitt. Hans båtar befinner sig längst upp medan flöten guppar i bildens nedre del – effektfullt.
Per-Erik Perssons ”Musik för ögat” är full av liv, fläckvis dansant och helt utan tygligt blickfång. Han lyckas bemästra det mörka och ljusa, det färgstarka och färgsvaga, i små markörer intill vartannat över hela bildytan – utan att bilden för den skull känns överbelamrad.
Jag har sagt det förr: Variationen är ett egenvärde i samlingsutställningar, kanske allra mest i en samlingsutställning till en konstrunda. Tanken är ju att besökaren först ska botanisera i konsthallens utbud av exempel för att sedan, med kartan i hand, göra hembesök för att kunna ta del av mer av det goda. Färden till olika stationer måste vara mödan värd.
Det mödosamt skulpterade i det lilla formatet hjälper därför upp målningarna i starka färger, och vice versa. Antonio Pasquinis och Aniela Pasquini-Wojdynos små bronsfigurer vittnar om en stor förmåga och ett stort intresse för klassisk, förmodernistisk, skulptur, här gäller balans och proportioner med människokroppen som utgångspunkt. Enträgenheten i sig lockar till hembesök. Jag imponeras också av stramheten i Ingalill Forssbergs och Lars-Otto Lindskogs enkla abstrakta skulpturer i svart.
Några bra saker i glas finns också. Richard Rackhams färgstarka och vatteninspirerade glasformer är lika välbekanta som stilsäkra. Alla som någon gång besökt hans ateljé vet hur genomarbetat enhetligt hans bildspråk är.
Hela konstrundan som idé öppnar upp för ett visst slag av bilder medan den stänger dörren för andra. De besökare som inom kort sätter sig i sina bilar för att köra runt mellan ateljéerna vill, utgår jag ifrån, se hanterbara saker. Det ska vara lagom stort, inte för dyrt eller för experimentellt. Allt, i alla fall det mesta, ryms inom en viss uppsättning tekniker och material, helst ska det gå att ta med sig vart och ett av konstverken under armen.
Splittringen finns alltså inom mycket bestämda ramar. Att år från år hålla sig inom nödvändiga, men ändå oskrivna, lagar utan att det bara blir tråkiga upprepningar, är därför konstrundans eviga uppgift. Det är en konst icke att förringa.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus