Skandalen som viftades bort
Kultur. I förra veckan kom Andreas Malms mastodontverk "Hatet mot muslimer".
En bok som väckt kritik för att vara svepande tendentiös. Men där kritikerna har varit ense om själva utgångspunkten: att hetsen mot muslimer på senare år växt lavinartat och i dag är en realitet i Sverige, i Europa, i hela västvärlden. Denna vecka har Malms tes burit en sorglig syn för sägen.
Män som hatar muslimer. Man har sett dem lite varstans, men oftast i närheten av den diskussion som började som en skakning på nedre däck, ja ni vet den där Tallinnbåten där en hop skränande sverigedemokrater klämde i från den mest smaklösa "nationalistiska" sångboken. Det var toner mycket långt ifrån partiets småputtriga "Blåsippans väg" som var en del i den drastiska makeover som iscensattes inför valrörelsen för tre år sedan: "Jag valde blåsippans väg som nästan ingen gått förut, och följer den till stigen tagit slut. Ja, jag tar blåsippans väg, trots storm och regn och uppförslut, ja jag tog den när mitt tvivel drivits ut".
Den citeras i Pontus Mattssons utomordentliga granskning av partiet, "Sverigedemokraterna in på bara skinnet", som kom ut i veckan. Visan som handlar om att våga trotsa den piskande stormen, slå in på stigen där du finner en liten blomma med tusenåriga rötter är precis som det mesta annat sverigedemokraterna säger – en infantil maskering av egentliga budskap. En maskering lika sublim som barnens påskkärringsmink.
Ändå, efter Malms bok och efter radioprogrammet "Kalibers" wallraffande med gömda mikrofoner och efter Mattssons bok kom den här sverigedemokratiska skandalen på ett sorgligt vis i stället att handla om metoder och ords valörer. Visst var det en viss humor när Sveriges egen Günther Wallraff, Janne Josefsson, eldigt ställde "Kaliber" mot väggen och undrade om det verkligen var rätt att gömma mikrofonen. Eh ok, men hörde ni vad de sjöng!! Det var allvarligt att den allmänna debattopinionen tog sig den riktningen; om det tillbörliga i wallraffandets metod och att det som sades var en löjlig självklarhet. Var och varannan seriös debattör sa i veckan "hallå liksom, var är nyheten, vem visste inte att sverigedemokraterna var främlingsfientliga?".
Jaha. Är taktiken från de etablerade partierna att fortsatt tysta ihjäl sd och är det opinionsbildarnas approach att med ett överlägset leende vifta bort faran, lär sverigedemokraterna kunna ta en stillsam söndagspromenad in i riksdagen 2010. Så har muslimhatet lättvindigt fått politisk legimitet även i Sverige.
I Danmark har hatet det redan. I dag finns en bred politisk konsensus kring en invandrarkritisk politik. Så var det inte när Anders Fogh Rasmussens bildade regering för åtta år sedan. Det är en hisnande tanke att ett parti i likhet med Fogh Rasmussens Venstre byter ut en liberal människosyn mot att, stödd mot Pia Kjærsgaard oförblommerade muslimhat, legitimera en åtskillnad på människor. Vi och Dom. Inte undra på att Kjærsgaards Dansk folkeparti är sverigedemokraternas stora idoler.
I veckan avgick Anders Fogh Rasmussen som statsminister och utsågs till Nato-chef stödd av starka konservativa europeiska statsministrar. Samma ledare som i fjol avslog Turkiets EU-kandidatur; detta enastående tillfälle att slå en bro till den muslimska världen. Att Fogh Rasmussen istället premieras med en internationell topposition – efter att Turkiets protester förhandlats bort – är en pikant signal. Ett tecken i tiden. Jag kan inte låta bli att tänka på ett citat i Mattssons bok där Jimmie Åkessons tycker att "Turkiet har ett obehagligt geografiskt läge". Och obehagligt många muslimer, förstås.
Det har varit en bra vecka för islamofoberna.
Fotnot: Missa nu inte sista delen av Kalibers granskning av sverigedemokraterna. På P1 i morgon eftermiddag.
Och en annan sak: nästa vecka är Gunnar Bergdahl tillbaka som vanligt här i spalten.
Kommentarer