Språkövningar utan gränser i Tensta
Bildmaterial
Åsa Sandell. Vart ska man förlägga en utställning om språk om inte i Tensta konsthall? I Stockholmsförorten Tensta har 85 procent av invånarna utländsk bakgrund.
Här finns en språkblandning som öppnar sig mot hela världen. Och på min korta promenad från tunnelbanan till konsthallen passerar jag flera posters som utlovar afrikanska fester och billiga telefonkort för samtal till fjärran länder.
Utställningens namn, ”Polyglottolalia”, är en sammanskrivning av polygot – någon som talar många språk, och glossolalia, som betyder tungomålstalande. ”Utställningen undersöker språket vid den punkt där det utvidgas, bryter samman eller blir extatiskt. Det är från denna plats vi berättar våra historier och förlorar oss i orden.”
Det är en vacker presentation som den lilla utställningen i alla fall delvis lever upp till. Något helhetsgrepp på det poetiska ”polyglottolalia” finns inte, historiska linjer saknas. Men här finns personliga reflektioner och pedagogiska ambitioner som fastnar. Märkliga språkmöten och –kollisioner, språkförbistring och ord som överbryggar.
På en svart vägg hänger Susan Hillers inramade blad med automatisk skrivning, som konstnären gjorde under en resa till Frankrike, med kommentarer skrivna sju år senare.
Candice Breitz har gjort ett språkexperiment som alla som någon gång turistat kan relatera till. Hon skrev ner de 150 ord som hon kunde innan hon kom till Japan för första gången. I videon ”Aiwa to Zen” har hon bett fem japansktalande att improvisera några vardagsscener genom att endast använda detta primitiva japanska ordförråd. Kul och kreativt.
Men coolast och mest tankeväckande är den Berlinbaserade svenske konstnären Erik Bünger. I videon ”Gospels” har han klippt ihop ett antal Hollywoodkändisars lismande lovord av någon person. Kanske en regissör eller skådespelare, vi får inte veta vem.
Och i den 25 minuter långa videon ”Lecture on shizophonia” tar Bünger exempelvis upp vad som sker med Woody Allen när han dubbas till tyska eller spanska. Med precision analyserar han musikvideon ”Yes we can” där Barack Obama i både bild- och ljudmanipulation på ett kusligt sätt framstår som lika historisk men också lika död som sina föregångare John F Kennedy och Martin Luther King. Som om Obama redan är dömd att gå samma öde till mötes.
Lika obehaglig är konstnärens lakoniska reflektioner över sångerskan Natalie Coles duett med sin avlidne far Nat King Cole – ett sångnummer som Bünger med rätta kallar ”öppet incestuöst”. Eller Celine Dions ”dödsduett”, där Dion sjunger tillsammans med en videoprojektion av ikonen Frank Sinatra.
”Polyglottolalia” pekar både på språkets gränser och gränslöshet, och om inte annat är det ganska uppfriskande att för en stund förlora sig i orden.
Fotnot: ”Polyglottolalia” pågår till och med 30 maj på Tensta konsthall.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus