Grottmannen greppar pennan
Björn Gunnarsson läser Ulf Lundells första försök som dramatiker och hittar en
misogyn, förbittrad rättshaverist. Ja, det är som om Strindberg vore
återuppstånden.
Bildmaterial
Ulf Lundell i sitt hus på Österlen.
Dramatik
6 pjäser
Ulf Lundell
W&W
DRAMATIK. Hur skulle Strindberg skrivit om han levat på 2000-talet? Kanske så här: ”Ge fan i det jävla knäfallandet? Vi är dom vi är, det har vi ju alltid varit, men vi har inte FÅTT vara det, men vi är inte i fucking boring lutheranian stiff fucking SWEDEN nu! Vi är långt från dom svenska supermoralistiska FEMINISTERNA!”
Citatet kommer från Ulf Lundells samlade pjäser, 6 stycken kammardramer som har åtskilliga beröringspunkter med titanen. Inte så mycket till den dramatiska kvalitén, jag undrar om Lundell ens är spelbar. Men för tematiken som socialpsykologisk diagnos.
Strindbergs manlighet kände sig hotad på 1880-talet, av de gryende nya könsrollsmönstren. Lundells manlighet är uppenbarligen också hotad, eftersom tematiken i varje pjäs handlar om missförstådd manlighet, sexualitet, bitterhet och revanschlystnad. ”En sån FÖRVIRRING kvinnor sprider omkring sig!”
Sverige är moralismens hemland, och ”utomlands” en möjlighet att leva ut den ”sanna” manliga naturen. Jämför Strindbergs sommar på Skovlyst när han ”bestiger” en 16-årig piga för att kompensera sig för Siris kastrationshot. Redan i Jack finns denna svårartat kompensatoriska syn på manligt och kvinnligt - ”sug min kuk och diska min disk” - ett slags grottmannens skri av vantrevnad i den femininiserade kulturen.
För Stridberg var det skrivandet och agiterandet, med pennan som symbolisk fallos, som var den manliga aktionssfären. För Lundell är det förstås också skrivandet, men även rock’n roll. Följande är också ett strindbergskt ställningstagande: ”Tar man för många hänsyn blir texten platt och feg och sval.”
Precis som de flesta av Lundells senare böcker är pjäserna som en rättshaverists blogg. Han kommenterar allt och alla i samtiden: politik och samhälle, trender och åsikter. Som ett slags förvildade debattessäer kunde det kanske fungerat, som dramatik blir det väldigt mycket repliker och nästan ingen handling. Det är mängder av manligt ressentiment, världen är förändrad, inga av de attityder, åsikter och stilar som karaktärerna en gång investerat sin framtid i har bevarat sitt värde.
”Jag tycker om kvinnor. Men om kvinnorna börjar drömma för dumma drömmar eller bli alltför mycket ”kvinnor” så att säga, då får det vara”. Att det då och då är en kvinnlig rollfigur som utrycker åsikterna är betydelselöst. Strindberg skrev sina bästa roller för kvinnor. Det gör inte Lundell, någon verklig dynamik mellan manligt och kvinnligt lyckas han aldrig få fram.
Det hjälper inte att en man beskriver sitt äktenskap som ”en dödsdans”. Det hjälper heller inte att dramatikern stänger in ett frånskilt par under en lavin i Alperna. Textens gleshet tar udden av rummets förtätning. Allting blir bara fraser, precis som diskussionen om muslimer och islamism. Den dyker omotiverat upp överallt, till och med i relationernas konfrontationer. Men även mot de uppenbara bristerna har författaren ett argument som klingar strindbergskt megalomant: ”jag är antiakademisk, antilitterär och nu är jag ta mig fan också antiteatern!”
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus