Krammärkta genustankar

Marie Pettersson berättar om genusdiskussioner på dagis, om ett förlag med medvetna ambitioner och om en oro som småbarnsförälder. Hur ser framtiden ut?

KULTUR. Därute skiner solen. Det är lördag, en av de där första riktigt soliga vårförmiddagarna när man bara längtar efter att hänga i parken, äntligen slippa kränga på barnen vinteroveraller, äntligen slippa stå och huttra vid gungorna. Det är lördag förmiddag, vi är lediga. Ändå har vi tagit oss till dagis. Förväntansfulla sitter vi i samlingsrummet, nästan alla tjugo föräldrakooperativsfamiljer är representerade – när det är genus-kickoff dyker man helt enkelt upp, nyfiken, redo att lära sig något nytt om sig själv och sitt sätt att bemöta sina medmänniskor.

Mitt barn går på ett dagis med genusinriktning – här har vi gemensamt bestämt oss för att få bukt med de problem som verkar vara en följetong redan från småbarnsåren; flickor och pojkar får olika bemötande, olika mycket utrymme – olika förutsättningar att blomstra och må bra.

Dagens föreläsare, genuspedagogen Anna Ubysz, jobbar kommunalt med frågor kring barnuppfostran och jämställdhet, och hon har också skrivit en magisteruppsats i ämnet, ”Genus och jämställdhet i förskolan”. Den bild hon målar upp är svart men hoppfull. Det är för jävligt. Det blir bättre. Men backlashen lurar runt hörnet. I världens mest jämställda land är risken stor att vi dunkar varandras ryggar och är nöjda med det vi redan åstadkommit. I förskolorna ser det ut som det gör överallt annars i samhället, och den som vill förändra stöter på hårt motstånd. ”Ofta är det föräldrarna som känner ett starkt och nästan instinktivt motstånd mot ord som genus, jämställdhet och könsroller. De tror väl att man ska stassa ut pojkarna i klänning”, säger Anna Ubysz. Och varför inte, tänker jag. Faktum är att förskolorna har ett lagligt ansvar för de här frågorna. I läroplanen står inskrivet att ”förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller”. Frågan är bara hur.

För inte ens på ett dagis med utpräglat genusmedvetna föräldrar råder enighet om vad vi ska och bör och får och vill göra för att våra barn ska få det så jämställt som möjligt i sin grupp. Vi är olika radikala, har olika mål med vårt eget genusarbete. Ska vi jobba med separatistisk verksamhet? Nej, tycker de flesta. Ska vi tvinga tjejerna att hamra och spika, killarna att prata ut? Ska vi lära dem det könsneutrala pronominet ”hen”?

De flesta är överens om att genusarbete ska vara något lustfyllt, något som bejakar och berikar barnen snarare än låser eller tvingar. Säg inte nej till flickans prinsessdrömmar, säg ja till pojkens dito, liksom. Men det som låter så bra i teorin är ack så svårt att förhålla sig till i praktiken. Faktum kvarstår: pojkarna får mer utrymme, flickorna får fler kommentarer om sina kläder, sitt hår, på mitt barns dagis som på alla andras är pojkarnas GÖRA och flickornas VARA en underliggande svåråtkomlig klangbotten.

Anna Ubysz talar om att sakta men säkert förändra sin egen blick, alla våra nedärvda föreställningar om människor vi möter, att med pedagogiska verktyg radera ut de där sakerna som vi ju alla är överens om INTE är viktiga, men som vi trots allt håller som ett filter mellan oss och våra medmänniskor: kön, hudfärg, klassbakgrund, the usual stuff. Och när det känns motigt och mastigt att tala om hela intersektionaliteten på en och samma gång gör man bäst i att börja med detaljerna. Till exempel kan man låta leksaker och pedagogiskt material passera genusfiltret. Personal och föräldrar kan tillsammans gå igenom dagisets böcker. Här kanske man kan byta han mot hon, och den här räven som är så kaxig och framåt måste kanske inte vara en kille? Micke och Molle och Shere Khan får en onekligen att tänka på vikten att också som tjej bli representerad som modig och tuff och elak och vild... (se Maja Ljungs krönika här nedan!).

På förlaget Vilda i skånska Billeberga har man jobbat med genusgranskning av böcker sedan 2007. Förläggaren Karin Salmson berättar att hon delvis startade förlaget för att hon kände ett behov som förälder: ”Jag saknade böcker med en medvetenhet om vilka värderingar som förmedlades i text och bild. Men det fanns också en tanke att svara mot ett behov som jag sett inom förskolor och skolor, som ju måste jobba med frågor rörande jämställdhet och mångfald men som saknar skönlitterära böcker som samspelar med läroplanerna.”

Vilda jobbar med en metod som de kallar ”krammärkning”. ”Krammärkningen betyder att text och bild granskas ur ett demokrati-, jämställdhets- och mångfaldsperspektiv”, säger Karin Salmson, och det låter ju bra, men hur går det egentligen till rent praktiskt? ”Den enkla delen är ju vad en bok handlar om, och en del av våra böcker tar upp ett specifikt ämne – som hur det är att gå till förskolan som pojke med rosa sandaler. Men den mer komplicerade delen är ’vanliga’ böcker, som kan handla om vad som helst, men där vi menar att det förmedlas budskap i text och bild i och med vem och vad som framställs och hur. Då handlar det ofta om detaljer, men problemet är ju att när alla böcker framställer samma detaljer på samma sätt blir det ett tydligt mönster – en pekpinne till både barn och föräldrar. Det vill vi ändra på.

Det handlar också om att fler måste få känna igen sig i böcker och barn måste få en chans att möta och skapa en förståelse för olikheter utan att det ska rangordnas. Allas lika värde är en stark tanke hos oss.”

Jag tänker mig att responsen på den här typen av ideologiserade projekt måste bli väldigt tudelad. På Dagens Nyheters barnkultursidor gick debattvågorna höga häromåret då redaktören Lotta Olsson gick till hårt angrepp mot Vilda som projekt. Litteraturen måste stå fri från pedagogiken och politiken, menade Olsson. Fantasin måste stå i centrum, den konstnärliga kvalitén måste värnas. Och visst kan man också själv kännas sig kluven: om böckerna inte håller måttet litterärt och konstnärligt räcker det liksom inte att genuspolisen varit framme och godkänt. Samtidigt finns det naturligtvis ingen inbyggd motsättning mellan genusarbete och konstnärlig kvalitet.

För Karin Salmson har responsen från läsare och andra betytt mer än den negativa kritiken från media: ”Det har varit otroligt positivt! Det har hört av sig folk av alla sorter och från hela världen som tycker att det vi gör behövs och är inspirerande. De författare och illustratörer vi jobbat med har också varit positiva, det har varit en rolig och kreativ process att jobba med text och bild ur ytterligare perspektiv”.

Mitt barns dagis. Vilda förlag. Den kommunalanställda Anna Ubysz. Små försök att på professionell och pedagogisk väg stoppa tidens framfart. Som småbarnsförälder vacklar jag ständigt: ideal och vardag, skydda eller rusta, tycka eller känna. Därute är vårsolen på väg ner, jag är fullproppad med nya och nygamla tankar kring mitt barn och hens väg ut i livet.

Är hen skyddad av min übermedvetna genusbubbla eller är hen rustad som få att möta världen? Jag vet vad jag tror.

Marie Pettersson mariepoesi@gmail.com