Mardrömmar, fasor och verkligheten
Kultur. ”MAMMA, en geting. En geting!” Min dotters gallskrik ekar i natten. Hon drömmer en mardröm.
Varför är hon livrädd för getingar i sin dröm? På dagarna är hon bara måttligt rädd för dem. Jag försöker hitta en lagom nivå i mina förmaningar när det gäller getingar och humlor. När det gäller allt egentligen ju. Vill inte göra henne till en ängslig, måste klara av saker, klara av livet. Att sitta på lekplatsen och glo är numera en nervpärs.
Skriket är hiskeligt och mitt hjärta dunkar. Men jag kan inte vara i drömmen hos henne.
Finns Mumindalens Mårran i verkligheten? Finns Monstro (den aggressiva valen (!) i Pinocchio) i verkligheten? Måste vi vara rädda? Har vi en struktur för monster och faror i oss och så måste kvoten fyllas – av sagoberättare och föräldrar?
Tanken slår mig ibland (med fasa) att det är vi vuxna som lär barnen att bli rädda. Vi och alla som skapar kultur åt barnen. Vi målar monster och gör världen farligare än den är. Farorna suger barnen till sig. Barnen suger i sig farorna.
Men visst, i mörkret finns ljuset. Livets villkor. Det mörka i berättelserna ger också det ljusa. Ingenstans blir det tydligare än i den litteratur och kultur som serveras våra unga världsmedborgare, de allra minsta. I bra produktioner finns det faror värda att tas på allra största allvar. I filmerna om Micke & Molle blir lilla snälle Molle en hämndlysten jakthund (lojalitetsproblematik, vänskap, identitetsförvirring), i klassiska Djungelboken är ju Shere Khan en riktigt elak best (om än med förklaring, han är ju med all rätt livrädd för jägare) och i de rikt illustrerade böckerna om djur som finns i många hem lurar giftiga skorpioner och glupska gamar mitt bland stojande kattungar.
Är farorna en del av livet, eller förstärks de av storytellers? För vissa personer kvarstår längtan efter att konsumera välgestaltad ondska hela livet, långt efter att nappen är ersatt med andra manier och blöjorna slängda. En ständig diskussion i vårt hem handlar om vad som egentligen är verkligast: Sagan om ringen/Bond/våldsfilmer eller Ally MacBeal/Vänner/Seinfeld.
Överallt i barnkulturen, förutom i överpedagogiska interaktiva produktioner som programmet Musseklubben på SVT, väntar faror, som läsare/betraktaren, det vill säga barnet, måste tampas med. Flitigaste lästa boken i vårt hem är just nu Jujja Wieslander och Sven Nordqvists "Mamma Mu får ett sår" (Natur & Kultur) och när det gäller sånger sjunger min dotter helst Lena Ph:s och Orups ”Det gör ont”, som färdats ända från Melodifestivalen till visafton för dagmammor i församlingshemmet i byn där vi bor. ”Var gör det ont mamma?” frågade min dotter efter visaftonen. ”I Lenas hjärta”, svarade jag.
”Ehe?”, sa min dotter då och ritade vidare. Slut på diskussionen, fast vi sjunger vidare. Hundra gånger om dagen om Lenas själsliga smärta.
Till kulturens dramatik kan läggas livets. Grannens skadade fot, kompisen som fastnat med stövelfoten i lera eller den andra kompisens fingrar som fastnat under ett strykjärn - och getingar - är högklassig dramatik alltihop, dramer som upptar min dotter.
Kriser ger, som bekant, skaparkraft. Det är inte alla överens om, men många. Berättelserna har vi för att få hjälp, farorna lurar där, och späs på i berättelserna, men verkar fylla en urviktig funktion.
Barndomen är inte lätt. Berättelserna, som bokstavligen talat räddar livet på människor genom att öppna upp till gemenskapen Mänskligheten, tar tag i det svåra och lotsar oss vidare, mot och förbi nästa konflikt. Mamma Mu-sensmoralen står längst bak i boken: ”Ibland kan man inte säga det som är sant förrns det har gått en stund…”
Det finaste i kråksången (dock inte i sången hos Mammas Mu kråkkompis, jag tycker att böckerna om Mamma Mu är för pladdriga. "Förrn" – varför kan det inte heta förrän?) är om barnet själv kan få känna på att förhålla sig till faran. Shere Khan till exempel, hamnar i "Djungelboken 2" i en brinnande bur. Hur kul är det? Min dotter tycker mycket synd om honom där han fastnat i buren. Samma Shere Khan som några sekvenser tidigare skrämt skiten ur hennes favoritfigurer Mowgli och Shanti.
Ingenting är svart-vitt, ingenting är enkelt. Välkommen till världen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus