Provokationens psykologi
Lars Vilks förklarar betydelsen av konstfacks anpassning till utbildningssystemet. Och förklarar den provokativa konstens förutsättningar och logik.
Bildmaterial
Oleg Kulik och hans liv som hund.
Damien Hirst framför sin "The Incredible Journey", 2008.
Damien Hirst framför sitt verk "Male and Female Skeletons", 2004
Sarah Lucas "Christ You Know It Ain't Easy", 2004.
Kultur. Strängt taget är det konstens uppgift att leverera synpunkten: ”Det kan inte fortsätta så här”, alltså överskridandets nödvändighet. Någon gång drabbas också världen utanför konstvärlden av konstens destruktiva uppbygglighet. Samma fras kommer då i en annan dager: ”Det kan inte fortsätta så här”.
Konstfack blev hela svenska folkets omhuldade objekt år 2009. ”Konstpedagogiska institutet” skulle man kunna tillägga eftersom alla försök hittills att föra ut samtidskonsten till folket skändligen har misslyckats. Så inte den här gången. Negativ respons, men för den som ger saken en smula eftertanke är det faktiskt den enda realistiska metoden. Människan älskar att hata mer än hon älskar att älska. Anna Odells psykiatrirysare följdes upp av filmen om NUG:s aktion på T-banan. Filmen observerades påpassligt av vår konstintresserade kulturminister.
Så den bistra verkligheten. Konsthögskolorna är inte längre utbildningssystemets återvändsgränd utan en del av det statliga högskolesystemet. Tidigare var examensbevisen värdelösa för eventuella fortsatta studier vilket alltså nu har ändrats. Konsthögskolorna har genomfört de förändringar som är nödvändiga för att efterlikna kursprogram och examensnivåer. På ytan liknar det en vanlig skola. Men så har vi det med överskridande och att infoga det oväntade som andra skolor inte har något bekymmer med. Inte för att det brukar ställa till något. I konstvärlden råder det i allmänhet lugn och ordning. Men det mindre sannolika kan inträffa och så skedde alltså på Konstfack. Nu är situationen sådan på skolan att varje avvikelse eller tänkbar avvikelse från den smala vägen bevakas med största noggrannhet. Ledningen kläms mellan två sköldar, kravet på konstnärlig frihet och kravet på absolut etisk och juridisk korrekthet. Konstvärlden tar ställning för den förra och allmänheten för den senare.
Att provocera är inte särskilt vanligt i konsten. En given orsak är att ett provocerande konstverk är ambitiöst; när konsten expanderar och överskrider sker det genom provokationen, alltså en historisk händelse. Eftersom konstnärerna och konstvärlden vet detta finns det en lockelse i att utnyttja provokationen som strategisk metod. Provokationen var den naturliga formen för modernismen att förnya sig. Varje gång det begav sig kom en ny trend med nya och alltmer välbekanta provokationer. När postmodernismen trädde in på arenan under 1980- och det tidigare 1990-talet deklarerades helt frankt att det var slut med både provokationer och jakten på det nya. Riktigt så blev det inte men provokationen har blivit en sak för den enskilde. Den bevakas med misstänksamhet från konstvärldens sida. Konsten som under många år har dominerats av socialkritik och interaktivitet har bestämda regler för vad som är godtagbart som kvalitetsprovokation. I den svenska konsten har välbekanta utspel som Elisabeth Ohlsons Wallins "Ecce Homo" (1998) och Dror Feilers "Snövit och sanningens vansinne" (2004) kunnat godtas emedan de befinner sig på den politiskt korrekta sidan: att försvara den svagare parten. Pål Hollender, som tveklöst är Sveriges mest uttalade provokatör, står något svagare eftersom han systematiskt använder sig av provokationen för att skapa uppmärksamhet och debatt.
När den spanska konstnären Itziar Okaritz kom till Umeåfestivalen 2007 och som en performance slog en stråle på golvet möttes hon av kompakt oförståelse från allmänheten. Konstvärlden var inte heller särskilt entusiastisk. Konstnären försvarade sin handling utifrån ett feministiskt jämställdhetsperspektiv vilket var svårt att angripa. Emellertid fick händelsen stor uppmärksamhet och de 10 000 kr från skattebetalarna som åtskilliga tyckare klagade över som förslösade medel var i praktiken prisvärd reklam för festivalen som för första gången i dess historia blev känd över hela landet. Och det är en högst väsentlig aspekt av provokationen. Medierna blir intresserade, reaktionerna brukar inte utebli och saken får en storslagen spridning.
De flesta provokationer är alltså inte några konsthistoriska landmärken utan tillfälliga irritationer som skapar reaktioner både inom och utanför konstvärlden. Några välkända och notoriska provokatörer finns i samtidskonsten, Santiago Sierra och Oleg Kulik (som bitande hund på Färgfabriken 1996) är två exempel. Provocerande konst möts alltid med misstänksamhet i konstvärlden. Om den däremot drabbar världen utanför konstvärlden kan den få konstvärldens fulla stöd om den är korrekt. Robert Mapplethorpes homoerotiska foton, liksom Andres Serranos "Piss Christ", stöds av konstvärlden gentemot en konservativ reaktion.
Den största provokationstrenden finner man dock i Young British Artist där ett antal av de inblandade (bland annat Tracey Emin, Sarah Lucas, Damien Hirst, Marcus Harvey) med början 1988 populistiskt utmanade såväl konstvärlden som allmänheten. Trots att uppfattningen om dem fortfarande går isär är det ett av få exempel på en lyckad provokationsstrategi.
Årets upplaga av Konstfacks elevutställning blir historisk. Aldrig har någon konsthögskolas elevutställning fått liknande uppmärksamhet. Man kan fråga sig om det var värt priset. Svaret är nog ett klart ja, uppmärksamhet, även om den är kontroversiell, är en av tidens mest värdefulla tillgångar.
Ytterst få utställningar och konstnärer får ta del av den.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus