På mytens vingar
Den antika myten om Geryon har i den kanadensiska författaren Anne Carsons
händer blivit till en nutida kärlekshistoria i hybridform. En helande bok,
skriver Jenny Maria Nilsson om "Röd självbiografi".
Bildmaterial
Det vingprydda monstret Geryon enligt Gustave Doré.
Anne Carsson.
Röd självbiografi
Anne Carson
Översättning Mara Lee
Albert Bonniers Förlag
Kultur. Geryon är en pojke som även är ett vingprytt monster, men det är inte det som är problemet. Problemet är hans ”rödhet”. Rosa rosor bränns levande i solen mitt på dagen och vrålar till honom. I ett skolarbete intervjuar han klasskamrater. Nej, de hör inte rosornas skrik trots att Geryon hjälper dem på traven med hur det låter; ”som hästar i krig”. Geryons essens är detta röda – en metafor för hans intelligens och begåvning. Rödheten är en gåva som gör honom intim med världen, ger öga för skönhet och förmåga att se livets enskildheter, men den är också en förbannelse då den för med sig en Stig Dagermansk hudlöshet.
Anne Carson är en besjungen kanadensisk författare. Röd självbiografi – berättelsen är ”adopterad” från en antik myt – gavs ut år 1998, är prisad och har kultstatus i vissa kretsar. Carson rör sig vant bland de humanistiska disciplinerna och leker med sina kunskaper, men alla förtjusande och felfritt placerade litterära referenser är inget mot det faktum att hon har ett språk att dö för. Texten är en hybrid; prosans berättelse i förening med poesins stringenta oneliners, som ”och med ens uppstod ett sådant ögonblick som är motsatsen till blindhet” eller ”under ett kort ögonblick omslöts han av livets sköraste blad i en oändlig lycka”. Mänsklighetens dilemman utforskas på det förnämsta sätt.
Den svenska författaren Mara Lee har översatt från engelskan. Det känns nedrigt att klaga, översättningen är väl bra, men Carsons genialitet, det absolut lövtunna, perfekt belysta språket har inte funnit svensk språkdräkt och kanske är det omöjligt. Omslaget – suck! Så skitfult och missvisande att jag klätt om boken för att slippa se det.
I den antika myten om Herakles tionde stordåd dödar Herakles Geryon för att komma åt hans röda boskap. Stesichoros, en antik poet, skrev om det, men blott fragment av texten har överlevt. Carson skriver fram en nutida bittersöt kärlekshistoria, en romans mellan Herakles och Geryon där hon tar sig an ”hur människor får makt över varandra, detta mysterium” – vad kan vara mer intressant?
Stesichoros stod möjligen för vår kulturella historias första offentliga avbön: ”Nej, du kom aldrig i närheten av Trojas fästning” skrev han i ”Palinoden” angående Sköna Helena. En magstark lögn! Tidigare hade han skrivit henne i dålig dager och hon hämnades genom att blända honom till blindhet. Synen gavs honom åter efter att han ”gjort en pudel” och sedan dess har han varit behäftad med en flyktighet som Carson generöst låter denna forntida kollega behålla. Likt anden i glaset glider han omkring, i början av boken hyllad som adjektivens behärskare.
Geryons mor är i den antika berättelsen en vattennymf men här en släkting till white-trash-mamman Tabita i Mia & Klara. Trots sin godhet förmår hon inte skydda sonen mot till exempel broderns övergrepp. Fem år gammal börjar Geryon på sin självbiografi där han ”nedtecknar allt som finns inuti”. Modern är nervig med en ständig cigg i handen, deras gemenskap är respektfull och tillåtande, de älskar att vara i varandras sällskap. I en passage står de framför fönstret: ”just den tiden på dagen då snön blir blå och gatlyktorna tänds och en hare stannar upp på trädgränsen blickstilla som ett ord i en bok.” Det är ett av de vackraste mor-son-förhållanden jag sett skildrat, med sann närhet och den typen av föräldraskap jag skulle ha önskat att alla dessa Nannyakuten och skrikiga gränssättare kunde värna istället.
Herakles är en testosteronstinn ”happy-go-lucky”-hanne – de kommer i två varianter, ocharmiga och charmiga – och Herakles är charmig även då han säger ”jag hatar när du gråter” och dumpar Geryon genom att linda in budskapet i löjliga fakta om hur han måste måla om sin mormors hus. Geryon är besatt av Herakles, det är bortom passion, ett behov av att vara med just honom och att livet annars är meningslöst.
Geryon ville inte bli ”en av dem som bara tänker på sin samlade smärta.” Men rödheten innebär en avsaknad av egoism vilket gör honom klarsynt men hopplöst sårbar. Han reser till Buenos Aires och är avgrundsdjupt ensam men får syn på sig själv och börjar förstå: ”Att förneka röds existens är att förneka mysteriets existens. Den själ som gör det kommer en vacker dag att bli vansinnig.” I Buenos Aires träffar han åter Herakles men jag säger inte mer.
Helande är ett belastat ord men det bästa jag kan finna – sådan är boken. Utan att simplifiera och med aktning men inte fruktan för det svarta i livet gör författaren det med läsaren som Geryons mamma gjorde med honom, snyggar till våra små röda vingar och knuffar oss in genom skoldörren.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus