Svenska politiker mördar i EU-parlamentet
deckare. Det finns en tendens hos dagens författare att pressa in alla berättelser om vår samtid i deckar- eller thrillerformen. Budskap, tycks de och måhända även förlagens redaktörer mena, når bara fram om de slås in i ett spännande och underhållande paket. Förmodligen ligger det mycket i det.
Jonas Sjöstedt, vänsterpartist och före detta EU-parlamentariker, har ett budskap. Enligt baksidestexten på hans debutroman Sammanflöden (H-ströms förlag) är boken ”en djupgående problematisering av hela den Europeiska Unionen, där värden som demokrati och solidaritet hamnar i skuggan av korruption, lobbyism och storföretagens vinstintressen”.
Nja. Visserligen är skurkarna samvetslösa kapitalister, som med hjälp av sitt kontaktnät i Europaparlamentet kan driva sitt smutsiga spel för snöd vinning på fattiga människors bekostnad. Men Sjöstedts kritiska hållning blir inte mycket mer än en språngbräda för en katt- och råttalek, där de nattsvart onda står mot de fläckfritt goda i bästa pojkboksanda. Det är rafflande, det är skrivet med fart och fläng, det är spännande på ett actionfilmsmässigt sätt. Snart har både författare och läsare glömt bort det där med djupgående problematisering.
Det är lite synd. I början – innan intrigen får fart – finns en ansats till något annat. Faktiskt ett embryo till satir över en allt uppslukande byråkrati, i skildringen av vardagen i parlamentet. Där tar motioner om eldrivna fönsterhissar i bilar och andra uttryck för olika särintressen utrymme under ändlösa sessioner, där ledamöterna sitter och halvsover. Men nu är det ju – som sagt – spänning man ska ta till när man vill kommentera samtiden och inte satir.
Det är tveksamt om Jonas Sjöstedts bok kan bidra till en kritisk EU-debatt – här hade han förmodligen lyckats bättre om han fortsatt som politiker. Men så här i anslutning till EU-valet är den i alla fall ytterligare en påminnelse om att det finns en inflytelserik, ultranationalistisk partigrupp med högerextrema inslag i parlamentet. Det är den Sverigedemokraterna skulle ha blivit en del av om de lyckats komma över fyraprocentsspärren.
Vad Thomas Bodströms andra deckare, Idealisten (Norstedts), påminner om är mer osäkert – ett milt migränanfall kanske eller en långtråkig regndag. Liksom hos Sjöstedt sker det också här hemskheter och intriger i ett parlament, i Bodströms fall den svenska riksdagen. Men där slutar likheterna. Någon underliggande systemkritik skymtar inte. Visserligen får vi följa Gerd Lundin – före detta justitieminister och numera ordförande i justitieutskottet (!) – i hennes politiska fadäser, men det som väl är menat som satir blir närmast parodiskt. Konflikterna mellan huvudpersonerna saknar botten och själva deckargåtan är för läsaren olöslig. Inte för att författaren lyckas dölja den skickligt i intrigen, utan för att han i upplösningen presenterar ett långsökt orsakssamband ut ur det blå. Framför allt skriver Bodström, till skillnad från Sjöstedt, platt och utan märkbart engagemang i sina karaktärer.
Intressantast hos både Sjöstedt och Bodström är hur de tecknar sina hjältar: de manliga är lätt naiva men rättrådiga, vidsynta och känsliga. De kvinnliga är starka och effektiva, har stenkoll på läget och håller huvudet kallt (utom i kärleken till hjälten). Bakom den kreativa processen hos författarna anar man dagdrömmar under segdragna plena, om pojkaktiga dåd som ställer alla oförrätter till rätta och om en kärleksfullt fast hand att hålla sig i.
Så vad blir slutsatsen – att vänsterpartister skriver bättre än sossar? Att politiker bör bli vid sin läst? Nej, underlaget för slutsatser är för tunt. Indicierna pekar dock på att politiker är så inlärda i att vara politiskt korrekta att deras mordiska berättarlusta inte ruskar om, överraskar eller ställer saker och ting på huvudet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus