Bokhyllan Billy och företaget Ingvar
Åsa Sandell. I lördags var det premiär för ”Ikea på Liljevalchs”, en utställning som väckt debatt långt innan portarna slog upp till konsthallen som ligger vägg i vägg med tivolit Gröna lund.
Ikeas historia är en spegling av den moderna samhällsutvecklingen, och ett helhetsgrepp på företagets drygt femtioåriga liv känns både angeläget, intressant och kul. Ingvar Kamprad har inte bara möblerat Sverige i ett halvt sekel, Ikeas prylar pryder hem i nästan hela världen. Förra året rapporterade jag om att Ikea efter mycket möda lyckats öppna sitt första varuhus i Brooklyn, New York – en stad som alltid bjuder de stora varuhuskedjorna hårdnackat motstånd.
Men ska en kommunal institution som Liljevalchs visa en helsponsrad utställning? Kan konsthallens integritet förbli intakt? Ikea har nämligen bidragit med hela tre miljoner kronor.
Konsthallschefen Mårten Castenfors förklarar i Svenska Dagbladet att de flesta utställningar idag är sponsrade, och att de haft full frihet att utforma utställningen precis som de vill. Och redan förra hösten garderade sig utställningskommissarien Staffan Bengtsson i Dagens Nyheter och sade att ”utställningen kommer kanske att leda till kritik i kulturkretsar, men alla kommer att se den”. Bengtsson har också förklarat att det inte är en designutställning i vanlig bemärkelse utan mer ”en version av den svenska folkhemspjäsen”.
Och man skulle faktiskt också kunna vända på steken: Vilken olustig gratisreklam hade det varit för Ikea om företaget inte hade skjutit till pengar till utställningen?
Hursomhelst är kritiken mot och försvarstalen för ”Ikea på Liljevalchs” liksom redan överstökade innan utställningen ens öppnat. Och invändningarna mot den snälla presentationen är förutsägbara: Var finns de ganska täta anklagelserna om plagiat, till exempel? Eller Ingvar Kamprads egen kontroversiella historia? Och var granskas bristen på insyn i företaget?
Men som nostalgitripp och allmänbildande rekapitulation är utställningen ändå oemotståndlig. Här finns ett rum fyllt av de framgångsrika jeansmöblerna från 70-talet. Och en presentation av den kortvariga, kostsamma satsningen på 1700-talsmöbler. Jag nickar igenkännande åt stolen Ögla från 1961, liksom bordet Max, som var Ikeas första egna möbel, designad av företagets första anställda formgivare Gillis Lundgren.
Här finns också kul kuriosa och företagsmyter. Som att de törstiga amerikanerna använt Ikeas vaser som dricksglas. Eller att konceptet med monteringsbara produkter uppstod då Gillis Lundgren skulle baxa in bordet Lövet i bilen. Bordet fick inte plats och Gillis löste problemet genom att skruva av benen.
Och hur mycket man än älskar att hata Ikea: Möblerna och prylarna är också en slags minnesresa i mitt eget liv – från föräldrarnas matsalsmöblemang på 70-talet till studenttidens svajande bokhyllor och årets nyinköpta skrivbord.
Fotnot: utställningen pågår t o m 30 augusti på Liljevalchs konsthall i Stockholm.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus