Trier, kvinnorna och de danska kritikerna
Studien är pervers men under de senaste åren har jag försökt att hitta det
smartaste sättet att begå socialt självmord i Danmark och därför var jag
lätt euforisk efter att ha sett ”Antichrist”. Självklart skulle
diskussionens vågor gå höga efter att rikets intellektuelle hovnarr ännu en
gång varit framme igen och satt myror i huvet på borgarna. Och det var lätt
att räkna ut vilken position man INTE borde inta i förhållande till verket.
Kultur. Eftersom jag ibland arbetar extra som maskinist på en liten biograf var det med stort nöje jag följde folks reaktioner både innan och efter föreställningen.
Förväntan blandades med viss fruktan och sedan förtjusning med viss lättnad över att den trots allt inte var så ”slem” som man trott. Detta betyder dock inte att inte några lämnade biografen en bit efter mitten. Och hela Köpenhamn vet att en man svimmade på Empire under ”blodspruts-scenen” och att ambulans fick tillkallas.
Men trots spektaklet har det inte sålts mer än 60 000 biljetter. Det var ”Riget” och delvis ”Breaking the Waves” som gjorde Lars von Trier till en folklig ikon men sedan dess har han med sin bångstyriga framfart lyckats skaka av sig en stor del av folkets uppskattning.
Men bland de som tålmodigt hänger med i svängarna är han ett tacksamt och aldrig sinande samtalsämne.
Så vilka kopplingar och frågor är det som man inte får ta upp? Jo:
1. Vad har Lars von Trier för kvinnosyn?
2. Är det inte så att han i sin senaste film tar upp kärnfamiljsproblematiken, eller åtminstone den röran som kan uppstå i moderna men ändå ack så traditionella parförhållanden?
Aj, aj, aj och ha ha ha. Ettan existerar inte och tvåan är den absolut dummaste och mest enfaldiga fråga som kan ställas. Hur skulle en storhet som vår Lars kunna intressera sig för något så YTTERLIGT banalt?! Suzanne Brøgger för sådär 30 år sedan. Men Lars år 2009?!
De danska filmrecensenterna trampar oroligt fram och tillbaka. Deras långa och ofta ingående analyser av ”Antichrist” är små under av hur man vidrör utan att göra det. Referenserna till Freud, Tarkovskij, Strindberg och Bergman står som spön i backen och de är tämligen eniga om att detta är ett storverk. Men tafsar på Lars det gör de inte. För hur pinsamt är det inte att gissa och tolka fel när Päronskaft själv dansar runt elden och flinar åt att ingen känner till hans riktiga namn?
Därför är det en ynnest att få vara en hopplös svensk kärring som bara ska krångla till allt när det är som bäst. Jag gillar inte Lars von Trier eftersom han som regel manipulerar mer än han kommunicerar, men jag såg ”Antichrist” med stort intresse. Flera gånger. Och eftersom Lars gäckar och åbäkar sig så kan jag inte annat än fullständigt strunta i vad hans uppsåt – hans projekt – må ha varit. Låt mannen hållas.
Kallt väljer jag att låta filmen utkristallisera sig så att jag får så mycket som möjligt ut av den. Jag skär bort och lägger till och det som stannar kvar är hänförande bilder, ett ganska tunt manus och en historia om en gift kvinna som inte lyckas få den kärlek som hon vill ha av sin man. Som för att bli någon för honom väljer att föda hans barn. Och som när hon ändå inte får hans uppmärksamhet kommer att hata sin son, inte minst för att dennes existens även spärrar hennes utväg ut ur äktenskapet, en avhandling som ska skrivas och åtminstone ge henne en karriär.
Så vad händer? Hon låter barnet dö, blir sin mans patient och får plötsligt åtnjuta hans uppmärksamhet (en djärv gissning är att han här även har slutat att ha sex med sina andra patienter).
Och sen... ja sen. ”Chaos reigns”. Kaos regerar. Och visst gör det det. Vi är mer eller mindre alla offer. Och om Lars hatar kvinnor eller ej tycker till och med jag är ointressant. Han kanske bara hatar dem ibland och det kan en man väl få göra, eller hur?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus