Staden utan berättelse

I vår serie Tio år med Norra hamnen analyserar Jesper Falkheimer stadsdelens roll som en visualiserad samtidsdröm och jämför med Mariastaden.

Kultur. För att skapa en dramatisk berättelse behövs en avgörande vändpunkt. Det fick man lära sig redan av Aristoteles som gav vändningen namnet peripeti. För en stad har en vändpunkt särskilt stor betydelse. Den definierar dåtid, nutid och framtid och används för att skapa gemensam identitet och eleganta varumärken.

Ibland dyker vändpunkterna upp utan pardon och utan att någon förutsett dem. Det kan handla om ekonomiska kriser, förtroendekriser eller naturkatastrofer. Men vändpunkter planeras och konstrueras också av politiker, tjänstemän och näringslivsaktörer. Lite förenklat tycks det vara två vändpunktprojekt som dominerar städer.

För det första skapas infrastrukturprojekt i form av nya transportvägar eller bostadsområden. För det andra arrangeras evenemang i syfte att skapa uppmärksamhet och attraktion, såsom idrottstävlingar eller festivaler. Medieforskarna Dayan och Katz konstaterar att medierna har central rituell betydelse när det gäller vändpunkter. De skriver om erövringen som en återkommande genre: där byggprojekt exponerar förverkligade visioner. Erövringar är i huvudsak framtidsorienterade och invigningar fungerar som framtidsbesvärjelser men de är i allra högsta grad uttryck för samtidens trender.

Bostadsmässan H99 var, liksom det nu stundande H+-projektet i Södra hamnen är, typiska erövringar som visualiserar drömmar om framtiden.

Öresundsbrons invigning året efter H99 är ett ännu mer storslaget exempel på detta. Båda dessa projekt, liksom bostadsmässan Bo01 och Turning Torso i Malmö, utgjorde crescendo av den så kallat nya ekonomin.

Den nya ekonomin talar ingen om längre men begreppet dominerade den offentliga sfären då H99 invigdes. Den nya ekonomin illustrerar den IT-boom, starka framtidstro och den övervärdering av immateriella värden som gjordes kring millennieskiftet.

Det var under samma period som alla började prata om nätverk, upplevelsesamhälle och gränslös kommunikation. Om jag inte minns fel så var det också under denna tid som allt fler svenskar började dricka caffe latte, köpa inredningstidningar och göra om sina kök.

Socialpsykologen Thomas Johansson har gett den nyekonomiska mentaliteten det passande namnet make-over-mani. H99 var förstås inte bara en fråga om yta och makeover utan bestod av 13 huskroppar som besökarna kunde ta på. Och irritera sig på.

Kritikerna kastade sig över projektet i Norra hamnen. Det var ju bara ett område för de välbesuttna. Ett exempel på den ökade bostadssegregationen. Så är nog också fallet men få helsingborgare kan i dag undgå att bli lyckliga över att vandra längs Norra hamnen vidare mot Gröningen.

Det gäller mig också även om jag tycker att husen i Västra hamnen i Malmö är en mer spännande stilupplevelse än de samstämmiga nyfunkishusen hemmavid.

Norra hamnen har i vilket fall inte gjort någon skada utan har tillfört staden skönhet och en elegant internationell fasad. Vid en kort promenad längs med hamnen hör jag minst fyra språk.

Problemet för Helsingborg är att det saknas en modern och dramatisk berättelse. H99 utgjorde ingen vändpunkt. Helsingborg har en spännande historia om man går längre tillbaka men den moderna stadens utveckling är allt annat än upphetsande. Det mesta är bra och har varit bra i Sundets pärla.

Visst hände det mycket kring 1999 också i Helsingborg. Campus Helsingborg invigdes år 2000 med mål att vara en föryngringsyta för det gamla tunga Lunds universitet. I dag finns det 3 000 studenter i den gamla gummifabriken och det får anses vara bra. Men någon magisk expansion av universitetsverksamhet i staden har inte skett ännu. Studenterna fyller lägenheterna på Söder men forskarna och lärarna tycks helst bo kvar i Lund och Malmö. 2002 invigdes Dunkers kulturhus som snart stötte på lokala problem med en verksamhet som sköt över målet.

För tio år sedan var det internationalisering som gällde på de flesta fronter. Men gränsöverskridandet har gradvis ersatts av ökat fokus på det lokala. När man i dag talar om regionalisering i stadens elitnätverk är det inte Skåne eller Öresundsregionen som gäller, utan bara nordvästra Skåne.

Malmö hade en annan modern upptakt och har det därför mycket lättare med sin berättelse. Där finns en stor ekonomisk kris för en föråldrad industristad. Och så en massiv satsning på modernisering, med Öresundsbron och Turning Torso som internationellt gångbara symboler, och en framgångsaga som inte tycks vara slut på länge än.

Norra hamnen är vacker och fylls av seniorer och glada flanörer. Men är egentligen inte det mest intressanta bostadsområdet i Helsingborg. En vandring på Mariastaden säger nog mer om vad som hänt sedan slutet av 1990-talet.

I Mariastaden bor stadens nya höginkomsttagare med rötterna i 1970-talet. Nya fristående hus växer upp som svampar ur jorden och konceptområdena blir fler för varje år. Mariastaden visualiserar dels den ökade bostadssegregationen, dels vilka föreställningar kring rätt och fel som dominerar min egen generation.

Det märkliga är att Mariastaden inte alls känns särskilt nytt. Stadsdelen andas snarare amerikanskt 1950-tal. Mariastaden utgör helt enkelt Helsingborgs Pleasantville – det är ordning, reda och väldigt enhetligt. Nyklippta gräsmattor avlöser varandra, skinande familjebilar står på rad och inredningarna kopieras från senaste numret av Sköna Hem. Avvikelserna är få.

Mariastaden illustrerar samtidens paradox. Den senmoderna mångfald, dynamik och internationella rörelse som präglar samhällsutvecklingen möts i Mariastaden med försök att skapa maximal ordning, enhetlighet och trygghet. Därmed inte sagt att det inte finns sprickor i fasaden i Mariastaden, vilket bokstavligen har lett till att flera av de nybyggda husen nu måste renoveras.

Norra hamnen framstår i vilket fall som en mer dynamisk stadsdel jämfört med Mariastaden. Den stora frågan är förstås om stadens nyplanerade megaprojekt, H+ i Södra hamnen, lyckas skapa en riktig vändpunkt som gör den moderna berättelsen om Helsingborg riktigt spännande.

Jesper Falkheimer