Sätt periferin i centrum
Var det husen och byggmaterialen som skapade problem i förorter som Rosengård och Skärholmen? Ingela Brovik tror inte det.
Bildmaterial
Morgon i Malmöförorten Rosengård. Ett par släp och en container har brunnit under natten. Bilden från april i år.
Wisam Hassoun driver butik i Rosengård. En stadsdel som med genomgående gator skulle kunna bli Sveriges motsvarighet till Chinatown i New York.
Kultur. ”Förort” är i dagens debatt ofta synonymt med miljonprogrammens höghus i funktionalistisk stil, i så kallat ”invandrartäta områden” som Rosengård i Malmö, Rinkeby och Skärholmen i Stockholm, områden med ekonomiska problem och arbetslöshet.
Rosengård förknippas återkommande med negativa nyheter och vissa politiker vill riva stadsdelen. Men Rosengård skulle kunna bli Sveriges svar på Chinatown i New York! Arkitekten ritade efter engelsk förlaga avstängda gator i Rosengård. Genomgående gator med olika verksamheter skulle ge att annat liv åt stadsdelen. Det sa arkitekten och forskaren Jerker Söderlind i en debatt om stadsplanering efter en föreställning av David Greigs ”Arkitekten” på Malmö stadsteater för en tid sedan.
Den mediala stigmatiseringen av Rosengård påminner om den första stora förortsdebatten i Sverige, om stockholmsförorten Skärholmen, i media definierad som ”frigid stenmiljö – 1970-talets slum”. Ylva Eggerhorn skrev i dikten "70-talets slum":
”Grå dag i Skärholmen/husen ruvar på den/ träden bär på den/ marken breder ut sig under den/fåglarna flyger bort(...)/ grå dag i Skärholmen/tung av slum/ den slum som heter:/ att du inte är här
(…) God is dead and sick in Skärholmen”.
Den arga debatten om Skärholmens centrum och de ”fula höghusen”, bostadshusen i funkisstil, ledde till heta diskussioner om stadsplanering och demokrati.
”Funktionalismens avigsida, eller om man vill taga till hårdare ord, rent katastrofala resultat, var tvåfaldig: dels att gatan avskaffades i sin gamla betydelse, dels att zoneringen, markuppdelningen, blir lokaliseringens ledstjärna”, sade Tomas Paulsson, dåtidens tongivande författare i stadsplanering och bostadsfrågor.
Zonering innebär att varje del eller zon får sin speciella funktion. I Skärholmens norra zon byggdes enbart höghus, i dess västra enbart låghus Europas största parkeringshus placerades i östra zonen. Inom stadsdelens centrum skapades nya zoner, för kultur i västra delen, all kommers placerades i mitten och de sociala verksamheterna i östra zonen.
Zoneringen skulle ”skapa klarhet och fattbarhet i bebyggelsen”, hette det på 1960-talet. Skärholmen var det första exemplet. På 70-talet följde Rosengård, med samma funktionalistiska planering.
Materialet betong blev nu ett skällsord (som i Nationalteaterns sång ”Barn av vår tid”), som om husen och dess byggmaterial skapat de samhällsproblem som var sociala, ekonomiska och politiska. Som om det vore höghus i funktionalistisk stil eller lamellhus i friterräng med strikt kraftfullt geometriskt formspråk och platta tak som var roten till det onda. Dessa vackra hus hade inslag av ”nybrutalism”, på Le Corbusiers vis, där plankorna med vilka betongen formats bildar mönster.
"Nybrutalismen" utvecklades för att ge arkitektur och bebyggelse vad man på arkitektspråk kallar för ”ett osentimentalt och brutalt uttryck”, där brutalt användes i positiv bemärkelse, i motsats till alltför utsmyckad arkitektur.
Rosengård byggdes när många började flytta från centrum. Stadsdelen blev en ”sovstad” på vilken man behändigt kunde projicera alla stadens problem. Egentligen handlar det om något annat, om hur stadens centrum behandlar sin periferi.
Funkishus i centrala Malmö, vid Kronprinsen, skildras annorlunda i debatten än samma slags hus i Rosengård. Johanneberg i Göteborg, nära Götaplatsen i stadens centrum – har accepterade funkishus, trots att där finns samma slags stadsplanering, lamellhus i parallella rader, med återvändsgator.
I Göteborgsförorten Backa har man skapat Backa-teatern och satte stans bästa regissör i arbete där, vilket höjde statusen för hela stadsdelen. Det syns på teaterhuset i Backa att där pågår någonting viktigt, som tar plats i hela stadsdelen och sprider sig från periferi till centrum. Malmö har inte satsat motsvarande på ”Drömmarnas hus” i Rosengård.
I Helsingborg pågår debatten om stadsplanering och bostadshus. Det gäller Norra Hamnen idag och då. Bostadsmässan H99 tog vid där H55 / Helsingborg startade år 1955. Under H99 minns jag arkitekt Jan Bergs föreläsning om industridesign och hans definition av 1999 som en ”retro-retro-period”, där 1950-talsdesign kändes modern och vacker. Enligt Berg är de nya husen i Norra Hamnen historiska funkishus, aningen moderniserade. Vackra funkishus finns det gott om i just Helsingborg.
I Helsingborg tycks det inte finnas någon stadsdel som är lika stigmatiserad som Rosengård i Malmö, Backa och Angered i Göteborg, Rinkeby och Skärholmen i Stockholm.
Om jag har förstått saken rätt.
I så fall: varför?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus