Röster från slummen

Livet i kåkstäderna har dokumenterats av den norske fotografen Jonas Bendiksen. Jenny Maria Nilsson ser ödmjuka bilder helt befriade från voyeurism.

Fotoboken. Carlos Fernandez säger: "alla här dödar. En dag gick vi ner till andra sidan – vi fick tag i en kille och satte eld på honom. Vi högg till och med huvudet av honom och skickade det mellan oss. Jag har fotot här någonstans” Carlos är en ung man och en omkringvandrande mardröm som utkämpar ett krig, inte minst mot sig själv. På fotograf Jonas Bendiksens bild poserar han med pistol i handen, sittandes på sin säng. Påslakanet har motiv med Hello Kitty och örngottet är tryckt med bilder av Musse, Kalle och Långben.

”Bellum omnium contra omnes" – allas krig mot alla – är den belägenhet filosofen Thomas Hobbes namngav naturtillståndet. Där är livet enbart kamp och inte värt att leva. ”Här kostar en liter drickbart vatten mer än en liter bensin”, berättar Bendiksen om Los Barrios, Carlos hemvist, en av Caracas slumstäder och ett ställe som förefaller likna Hobbes naturtillstånd. I Sverige mördas cirka 100 människor om året – i Venezuela, där Caracas är huvudstad, ungefär 12 000. Carlos chans att bli gammal är inte stor hinner jag tänka innan jag läser en intervju med fotografen – Carlos är redan död. ”Han var en mycket smart kille” säger Bendiksen till The Guardian, ”född någon annanstans skulle han förmodligen läst medicin”.

Norske Bendiksen är medlem i Magnum, världens mest prestigefyllda fotografbyrå. Inför Vi som bor här spenderade han tid i fyra slumstäder, i tre världsdelar under tre år. Vit-man-som-besöker-fattig-värld, det är minerad mark, men Bendiksens ödmjuka öga är motsatsen till voyeurism. Den amerikanske författaren Philip Gourevitch skriver i förordet: ”dessa fotografier är vackra på ett sätt som deras motiv inte alltid är. Det finns inget skäl att förneka det, och det finns inget skäl att invända mot det.”

Fotografer i ”tredjevärlden-genren” utsätts ofta för kritiken att de estetiserar lidandet, men det är som Gourevitch påpekar irrelevant, det finns inte någon motsättning mellan att skildra vackert och visa uppriktig sympati, snarare tvärtom. Varligt överlåter Bendiksen sin röst och ställning åt några ur den miljard som lever i slumområdena. Kåkstäder är det sätt att bo som växer mest. ”Berätta för mig om livet här!” ber han och de gör det. Boken har utformats som uppvik med fyra foton på varje hem, kameran riktad mot de fyra väggarna, de boende möter betraktarens blick. Texterna bredvid är deras berättelser nedtecknade i jagform av fotografen. En studie i lugn dokumentärbild där inget särskilt sker men allt blottas.

Det är en myt att människan är så märkvärdigt social. Få av oss verkar genuint roade av flockdjurslivet. Snarare är vi det av nöd, vi måste ingå i strukturer och sammanhang – om vi vill överleva. Är du rik och kan välja omgivning bor du inte i någon av de här kåkstäderna utan kanske i en villa med så stor tomt att du inte ens behöver trängas med den egna familjen. Att ingå i grupperingar på sina egna villkor, i arbetsliv och hem, är de rikas privilegium. I Kibeira i Nairobi bor Maimuna Yusuf, en av 800 000 människor. Ett av fem barn här kommer att dö före fem års ålder. Maimuna säger: ”Jag drömmer alltid om att Gud en dag ska säga: Maimuna, nu är det slut på ditt liv i Kibeira, nu ska du få bo på en bra plats. Jag skulle vilja vara väldigt rik och ha ett eget hus – ett stort hus, kanske en stor gård. Då skulle jag odla, gräva och odla.”

”Människor är anpassningsbara. Det är en av våra mest hoppingivande egenskaper, men också en av de mest destruktiva” skriver Gourevitch. Personerna vi möter i boken är som oss men med begränsade möjligheter, de gnäller inte utan tror nog ofta att allt hänger på dem själva. Kanske måste de det.

Men pengar och makt är obönhörligt kopplade till varandra – att ta ansvar för sig och sina barns liv, att nå full potential om man är fysiskt fast i massurbanisering och fattigdom är svårt. Folkhemsbygge, ja tack! Sir Michael Marmot, professor i epidemiologi och verksam vid WHO, har teorier om att det som avgör en människas hälsa är hennes status, med vilken respekt omvärlden bemöter henne. Subur bor med sin babyson Subeki på en bänk i en av Jakartas slumstäder. Deras liv förefaller ges samhälleligt anseende endast som den lågavlönade arbetskraft de är och kan bli. Hur tar de sig ifrån bänken?

Bendiksen har arbetat med vidvinkelobjektiv, säkert erforderligt för dessa små utrymmen. Hans stil är behagligt befriad från pressfotografers vanliga vidvinkelgimmicks. Tanken går till den nyss avlidne fotografen Sune Jonsson. Tid, plats och teknik skiljer dem åt men båda är fotografer med en behärskad estetik. Prioriteringen ligger inte på kameran eller hos dem själva utan på rapporteringen. Vidare har de öga för helhet kontra detaljer och deras fotografi rymmer mycket av sådana bilder som omger de avporträtterade – lägg märke till dessa.

Inom bildsemiotiken, vilket är teckenlära för bild, kallas det rum som omger en avfotograferad bild för ramrum. Den avfotograferade bilden kallas sekundär bild och omges av ramrummet. Bildsemiotiker menar att den sekundära bilden blir mer bild, blir till något som kommenterar livet i fotografiets ramrum.

I Jonssons fotografi har de sekundära bilderna ofta religiösa motiv, till exempel bibliska bilder och dessa kommenterar då själva den ”omgivande” bilden. I Jonssons fall syns det klart. I det Västerbotten han berättar om kommenterade ”Gud” människornas liv. I Bendiksens fotografier härstammar de sekundära bilderna ofta från kapitalismen. Afrikanen Andrew sitter framför en tavla med ett ljushyat litet barn med ett lamm i famnen, reklam för något. Asanah bor med sin familj i ett kartongliknande bygge där väggarna är tapetserade med Dunlop- och Siemens-dekaler och Charles Arori har tidningspapper och annonser på väggarna. Dessa allra fattigaste är omgivna av kapitalistiska symboler. Vad betyder det?

I Los Barrios, det slumområde vid Caracas som var Carlos hemvist då han levde, bor också Ritze Silva med sin familj. Han har skapat ett vackert hem i kolonialstil tillsammans med hustrun som han berättar om: ”Jag älskar och respekterar henne. Vi respekterar varandra. Det är det som är meningen med att leva tillsammans.”

Jenny Maria Nilsson jenny@jennymaria.com