Modernismen måste granskas!
Är vi vid det tillfälle då den modernistiska konstsyn som genomsyrat svenskt
institutionellt konstliv på allvar utmanas av något annat?
Bildmaterial
Odd Nerdrum, "Måleriets frälsare", 1997.
Odd Nerdrum, "Mordet på Andreas Baader", 1977-78.
Helene Knoop, "Pregnant", 2001.
Odd Nerdrum, "Måleriets frälsare", 1997.
Christer Karlstad, "Light Reflection", 2005.
Steinar Jakobsen, "Sofie", 2008.
Sverre Bjertnäs, "Stella, Signe och Christina" olja på duk, 2002.
Figurationer – Romantik och realism i norskt samtidsmåleri
Johan Lundberg & Christopher Rådlund
Atlantis
Konstboken. Nja, knappast, skiljelinjerna är inte tydliga och den moderna, föreställande konsten består av flera små meandrande strömmar. Lundberg och Rådlund lyfter en riktning av figurativ konst, en i vissa läger mycket hatad sådan. Många ser det som en krigsförklaring mot gängse modernism, själv skriver de att de inte önskar ”upprätta eller befästa ett polariserat förhållande mellan modernismen och det klassiska kulturarvet”.
Jag har ingen egen häst i det här loppet, de teorier jag anammat gör att jag kan förhålla mig till konsten oavsett om den angriper från ett abstrakt eller föreställande håll. En debatt rasar och det vore tjänstefel att inte nämna de meningsbyten som infunnit sig sedan utställningarna ”Kitsch” i Krapperup och ”Figurationer, Realism och romantik i norsk samtidskonst” i Edsvik öppnat. Diskussionen har varit vild och kvalitativ och har pågått på till exempel Lars Vilks och Axess bloggar. Eva Ström slängde en rejäl knippa torrt ris på brasan då hon i Sydsvenskan uttalat reducerat denna typ av måleri och teckning till varandes på något vis nödvändigt fascistisk.
Jessica Kempe skrev i DN om utställningen i Krapperup: ”Syftet är i stället att återupprätta ett förmodernt samhälle, tiden före plastbaljorna, järnvägen och jämställdheten”. Anna Brodow Inzaina menade i SvD om utställningen i Edsvik att Lundberg/Rådlund "blundar för det alla andra ser: obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden”. Och Eva Ström skrev som sagt i Sydsvenskan: ”Överhuvudtaget är likheterna mellan de norska retrogardisternas ideal och nazikonstens estetik så påfallande, att detta borde ha diskuterats och problematiserats i boken”.
Det är något av en nationalsport bland kritiker och akademiker att peka ut fascistiska strömningar och särskilt Lundberg önskar nog han hade en spänn för varje gång det dras streck mellan honom och någon läskig ideologi. Att kritiker så lättvindigt gör dessa kopplingar är smaklöst. Inte för att det är synd om Lundberg/Rådlund utan för att det är vanvördigt och respektlöst, det är att förminska lidandet för dem som levde och dog under sådant förtryck.
Konst gör tjänst i de mest avskyvärda sammanhang. Men kan en stil kontamineras? Estetiska riktningar, tider, utövare och framställningssätt är som en stor garnhärva, det är svårt att följa varje tråd. Vad en bedömare måste göra för att alls hamna rätt är att ta hänsyn till kontext och avsikter. Inte bara Hitler, kommunister och islamister gillar till exempel kitschanstruken konst utan också homokollektivet, strippor, katoliker, mitt fadderbarn och för all del jag själv verkar göra det.
Boken Figurationer har beskrivits som en pamflett mot modernismen men det är inte sant. I läsvänlighet är den lik de bildrika böcker jag har i hyllan om impressionism eller modernistisk arkitektur. Nog finns här vidräkningar med modernismen, bland annat att den blivit alltför rådande och fast i en syn på sig själv som avantgarde och underdog när motsatsen är sann och vidare att modernistisk konst ägnar sig åt tomma gester där teori blivit viktigare än hantverksskicklighet. Det ställs frågor om konstartefaktens bärkraft över tid. Odd Nerdrum och hans omfamning av begreppet kitsch problematiseras och det berättas om de konflikter som funnits/finns på Konstakademin i Oslo. Men mest är det en ambitiös genomgång av verk och konstnärer inom den här stilen.
Modernismen måste tåla granskning och Lundberg/Rådlund har en poäng angående sin maktkritik, för det är vad det är. Ända sedan Duchamp signerade pissoaren har kritiker ivrigt omfamnat den här typen av kommenterande konst. De som borde ha kommit med problematiseringar har snubblat över varandra i jakten på samma gris, alla inom den etablerade konstvärlden verkar vara lobbyister för konceptuell konst. Såklart. För det gör ju att makten över uppgång och fall tillfaller dem, konst blir förutsägbart och investeringsvänligt.
Men vad fan menar somliga kritiker? Att den här föreställande konsten borde inse sin ondska och konstnärerna bakom den erkänna sin agenda om etnisk rensning? Den modernistiska konstvärlden säger sig vara gränstänjande och nyskapande, det har köpts och sålts guldpläterat bajs och en konstnär med rätt CV kan kissa i en spann utan att kritiker provoceras, inte heller jag. Men panik utbryter när en fantasyinspirerad riddare i sällskap av läsande damer knackar på dörren. Är inte det rätt ynkligt?









Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus