Massaker i Båstad
Bildmaterial
Jacob Eklund.
Pernilla August.
Ann Petrén.
KRÖNIKA. Låt mig börja med att slå fast någonting mycket viktigt. Björn Runges Faces 1-6, vars första del visades på Lilla Filmfestivalen i Båstad på onsdagskvällen, är inte en experimentell film. I alla fall inte om man i begreppet lägger ord som "ofärdig" eller "stilövning". Runge har med en enkel digitalkamera, en svart duk och en handfull mycket hängivna skådespelare lyckats hitta tillbaka till den lust han förlorade i arbetet med filmen "Mun mot mun". Emelie Carlssons, Anna Perssons, Pernilla Augusts, Ann Petréns och Jacob Eklunds ansikten fyller i tur och ordning bioduken. Ljuset faller in från ett hotellfönster. Då och då hörs bilar från gatan utanför.
Redan från första början blir man fullständigt uppslukad av bilderna och situationen. Runge arbetar i ett gränsland fyllt av frågor kring autenticitet och angelägenhet. De brottstycken ur teaterföreställningar som han tidigare satt upp i Stockholm och Göteborg tävlar i intensitet med dessa larger-than-life-ansikten vars minsta skiftningar betraktaren får med sig. Är det skådespelaren som spelar en roll som uttalar monologen? Är det monologerna som skapar skådespelaren? Frågorna ställs eftersom samma berättelser kan komma ur olika munnar. Men också för att Runge arbetat så selektivt med klippningen. Efter filmen framhöll regissören att scenerna där Jacob Eklund utan uppehåll gestaltar samma monolog tre gånger är ett studium i skådespeleri. Men ser man omtagningarna enbart som ett dokumenterande av skådespelarens metod missar man att scenerna framförallt föder fram och gestaltar en annan och mycket mörkare relation.
Det handlar om krig. Om folkmord. Om människor som dör genom att gummi som sätts i brand hälls över deras huvuden. Gång på gång ber Runge Eklund att ta om berättelsen, som långsamt etsas fast i betraktarens medvetande. När monologen inte längre har något överraskningsmoment tvingas man till eget reflekterande över den uppmaning och sorg som ligger nedlagd i språket. Situationen påminner om den norska författaren John-Erik Rileys bok "Kvarnland". En ensam röst uppmanas berätta om sina upplevelser i krigets Jugoslavien. Men frågorna från tv-teamet har klippts bort. Kvar finns en tjänstvillig stämma som gång på gång försöker berätta rätt sorts historia. Vad är det de är ute efter? Hur ska han bäst kunna berätta om krigets fasor så att det uppfattas av den norska tevepubliken?
I "Faces" är det Runge som får agera utfrågare. Ta det en gång till, säger han till Eklund. Som torkar tårarna innan han börjar om från början.
Att visa upp maktförhållandet mellan den som är framför och den som är bakom kameran är ett effektivt sätt att sticka hål på fiktionen som annars gör det möjligt för en publik att förhålla sig indifferent. Det är möjligt att flera i publiken blev uttröttade av alla omtagningar, kände leda eller olust. Men även det är reaktioner som väl spelar med monologernas innehåll.
Och faktiskt, i vissa ögonblick är det som att inte bara gränserna inom filmen har suddats ut – när Eklund för tredje gången talar om en katolsk kyrka som rivs ner med bulldozrar och bilderna av soldater som med machetes massakrerar barn och kvinnor åter frammanas av den desperata rösten. Då faller den småborgerliga idyllen utanför biografen fullständigt samman. Massakern pågår överallt, hela tiden. Och det krävs en filmare som Runge för att påpeka det för oss alla. Tyvärr kommer filmen antagligen inte att visas på någon biograf, men förhoppningsvis kan man snart se den på ett galleri, eller på Moderna museet.
Varje år delas Bo Widerbergstipendiet ut till en lovande yngre filmare. Årets stipendiat presenterades på torsdagseftermiddagen. Filmaren Jenifer Malmqvist "förmedlar en stark känsla av närvaro, av pulserande liv" och får förutom äran 25000 kronor.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus