”Inte svårt att förstå den ryska upprördheten”
Kultur. Från en rad svenska publicister (bland andra Carina Waern i Helsingborgs Dagblad den 28 juli) riktas i dag beskyllningar mot den ryska regeringen för ”historierevisionism” och ”bristande uppgörelse med det förflutna”. I själva verket har Ryssland i dag en mångfacetterad historisk forskning som inte väjer för vare sig inbördeskriget, Gulag eller vissa, även för den ryska självbilden besvärande, aspekter på andra världskriget.
Resultat av denna forskning sprids brett i populära media och avspeglas enligt insatta bedömare väl även i använda skolböcker. Ryssarna har också obehindrad tillgång till västerländsk film. Tv-serien efter Solzjenitsyns ”Den första kretsen” är ett gott exempel på öppenhet i dagens Ryssland. Den visades i rysk tv och fick stor uppmärksamhet. ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” och Gulag-Arkipelagen” skall också, enligt vad Putin nyligen diskuterade med Solzjenitsyns änka, ingå i en litterär kanon som alla ryska skolbarn skall få.
På sina håll kritiseras också ett förslag från ryska duman att kriminalisera förolämpningar mot länder i anti-Hitler-koalitionen. Bakgrunden till förslaget är en resolution som antogs av den parlamentariska församlingen i OSSE 3 juli och som antyder att det nazistiska Tyskland och Sovjet var lika skyldiga till andra världskriget.
OSSE och EU inför nu en minnesdag den 23 augusti, den dag 1939 då Tyskland och Sovjet undertecknade Molotov-Ribbentrop-pakten. Den ryska upprördheten är stor. I Ryssland ser man, liksom många hittills även i väst, denna pakt som ett sätt för Sovjet att vinna tid och buffertzoner inför ett väntat tyskt anfall sedan otaliga försök att få till stånd en allians med Frankrike och England mot Hitler misslyckats. Ryssarna pekar på vad som hände ett knappt år tidigare, då Storbritannien och Frankrike undertecknade Münchenavtalet med Tyskland och Italien om att dela Tjeckoslovakien. Därmed hoppades London och Paris att nazisterna hädanefter skulle gå österut.
Enligt duman glömmer väst genom att jämställa Nazityskland och Sovjet att Sovjet var det land som bar de tyngsta bördorna för att befria Europa från Hitler. Ryssarna ser resolutionen som ett hån mot de 10 miljoner soldater ur Röda armén som dog i kampen mot nazismen. Resolutionen kränker också minnet av de drygt 15 miljoner civila som föll offer för de tyska bestialiteterna på östfronten. ”Historierevisonism” förknippas ofta med förnekandet av Förintelsen av Europas judar. Denna inleddes samtidigt med anfallet på Sovjet 1941 då SS-förband omedelbart började massavrättningarna i Ukraina och Vitryssland.
Sovjetregeringen protesterade och uppmärksammade tidigt – långt innan dödslägren befriats vid andra krigsslutet – omvärlden på dessa förbrytelser. Många judar från polska och ukrainska områden räddades genom att fly till Sovjet vid denna tid.
Enligt duman upphäver resolutionen dessutom Nürnbergdomstolens beslut 1945–46 som fastställde Nazitysklands skuld till kriget. Även om en kriminalisering naturligtvis är förkastlig – sanningen kan bara främjas av en fri debatt – är det inte svårt att förstå den ryska upprördheten.
En liknande inblandning i historieskrivningen pågår faktiskt redan hos oss. Sveriges regering ger årligen 43 miljoner kronor till myndigheten Forum för levande historia, som kolporterar av regeringen utvalda stycken av historien till landets skolbarn (en ytlig beskrivning av nazismen och en starkt förenklad bild av ”kommunismen”). Myndigheten tar däremot inte upp några brott från regimer med vilka Sveriges regering har vänskapliga förbindelser, till exempel USA, som med sina krig dödat miljontals människor bara under de senaste 50 åren. Mot bakgrund av en sedan länge pågående degradering av historieämnet i den svenska skolan och en starkt ideologiserad västfokuserad historieskrivning genom Hollywoods försorg kan man ifrågasätta om svenska ungdomar har större möjligheter att självständigt orientera sig i historien än sina ryska jämnåriga.
Nu kriminaliserar också EU vissa historiska tolkningar. I fjol tog EU:s ministerråd ett rambeslut, som bland annat straffbelägger förnekande eller förringande av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. EU angav inte några specifika historiska händelser som beslutet skall gälla, utan hänvisade bara till definitionerna av folkmord och så vidare i stadgan för internationella brottmålsdomstolen och Nürnbergdomarna.
Detta har utlöst ett ramaskri bland historiker. Le Monde tryckte i november en helsida med 1 100 protesterande undertecknare från 43 länder, bland annat namn som Hobsbawm, Le Goff, Modzelewski och Garton Ash. EU-beslutet har sedermera modifierats till att bara gälla förnekelse av folkmord som dömts i internationella domstolar, så att man inte kan dömas för att till exempel ha förnekat massakrer på Sicilien år 1282. Men man frågar sig vad en historiker som inte i likhet med krigsförbrytardomstolen i Haag vill kalla Srebrenica-massakrerna för ”folkmord” kommer att råka ut för. Med tiden måste EU-beslutet tillämpas även i Sverige.
Förra året skrev 457 oroade svenska forskare i ett upprop bland annat: ”2006 ville en majoritet i Frankrikes nationalförsamling kriminalisera förnekelse av folkmordet på armenierna 1915. Brott mot förbudet skulle leda till fängelse. I Schweiz dömdes en person i december 2007 till dryga böter för samma brott. I Turkiet kan man däremot råka illa ut om man påstår att folkmordet har ägt rum.”
Maktens ideologiska historieskrivning är inte bara ett hot mot demokratin i Ryssland.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus