Sverige behöver en faktabaserad språkstatistik
Hur många talare av meänkieli, romani och jiddisch, liksom av invandrarspråken, finns det i Sverige? Bristen på officiell språkstatistik leder till onödiga spekulationer och en tragikomisk situation.
Bildmaterial
Som invandrarminister under tidigt 90-tal försvårade Birgit Friggebo inhämtning av språkdata med hänvisning till flyktingars personliga integritet.
DEBATT. Tidigare i år kritiserade EU:s expertkommitté Sverige för att inte bedriva någon officiell statistikinhämtning vad gäller regionala språk eller minoritetsspråk. Kritiken är helt korrekt – Sverige saknar officiell språkstatistik, med grundskoleelever som huvudsakligt undantag. Nu skulle man tro att det därför överhuvudtaget inte görs några uttalanden om antalet modersmålstalare av olika språk i Sverige. I själva verket florerar mängder av mer eller mindre ogrundade uppskattningar.
Eftersom Sverige saknar officiell språkstatistik, vet vi inte hur många som har svenska som modersmål. Det förekommer olika uppskattningar, alltifrån 81 till 90 procent av invånarna. Mellan lägsta och högsta uppskattning skiljer det mer än 800 000 människor.
Situationen är densamma för minoritetsspråken. Uppskattningarna av antalet talare av meänkieli varierar mellan 20 000 och 80 000. Antalet som talar samiska anges till mellan 5 000 och 20 000 personer. De finsktalande pendlar mellan 70 000 och 450 000 människor. Talare av jiddisch anges som minst till 750 personer och som mest till 6 000, och uppskattningar av romanitalande fluktuerar mellan 5 000 och 40 000 personer.
När det gäller invandrarspråken, är läget aningen bättre, eftersom myndigheterna samlar in språkdata i åtminstone tre sammanhang: 1) grundskoleelevers hemspråk, 2) modersmål för deltagare i SFI, och 3) modersmål för asylsökande. Dessa uppgifter fångar dock in ganska små grupper. Större delen av invandringen består inte av asylsökande, alla nyanlända deltar inte i SFI-undervisning, och i inget av dessa sammanhang figurerar de inhemska minoritetsgrupperna. Äldre invandrargrupper har inte längre barn i skolåldern, varför exempelvis finska förmodligen är underrepresenterat i skolstatistiken.
Ibland laboreras med uppskattningar utifrån antagandet att de flesta utrikes födda också talar ursprungslandets språk, men alla som emigrerar från Turkiet eller Finland har inte turkiska respektive finska som modersmål. Bland utvandrare från dessa länder är tvärtom talare av syrianska/assyriska respektive svenska överrepresenterade i relation till befolkningsandelen.
Situationen är tragikomisk. Tragisk såtillvida att svenska myndigheternas förmåga att planera och genomföra lämpliga åtgärder för att skydda och befrämja de inhemska språken och invandrarspråken liksom seriös vetenskaplig forskning försvåras. Komisk såtillvida att myndigheternas beslut att avstå från officiell statistikinhämtning inte har förhindrat spekulationer om antalet modersmålstalare av olika språk och att myndigheterna själva inte tvekar att delta i detta spekulerande.
Svenska myndigheters ovilja att bedriva seriös inhämtning av språkstatistik går tillbaka till tidigt 90-tal och motiverades av den dåvarande kulturministern Birgit Friggebo, som i riksdagen bland annat hänvisade till flyktingars personliga integritet.
Personuppgiftslagen (1998:204) förbjuder uttryckligen ”behandling av […] personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung”. Men språktillhörighet är inte detsamma som ”rastillhörighet eller etniskt ursprung”. Samma personuppgiftslag medger för övrigt undantag ”för forskningsändamål”. Europarådet genomför också regelbundet undersökningar om modersmål och språkkunskaper i sina medlemsländer.
Det är naturligtvis viktigt för språkforskare liksom för myndigheters språkplanering och språkpolitiska ställningstaganden, att kunna utgå från en korrekt beskrivning av den språkliga verkligheten. Språkstatistik är också en förutsättning för att kunna planera till exempel behovet av äldreomsorg för nationella minoriteter och olika invandrargrupper. Ingen språkgrupp kan i det långa loppet tjäna på en överskattning eller underskattning av det verkliga antalet talare.
Jean Azar, gymnasielärare i svenska
Lars-Nila Lasko, ordförande Riksorganisationen Same Ätnam
Per-Åke Lindblom, före detta gymnasielärare i svenska och filosofi
Refik Sener, kulturskribent
Kaarlo Voionmaa, docent i finska
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus