I väntan på den första svarta plastsäcken
Gunnar Bergdahl. Så har presidentvalet i Afghanistan genomförts. Oklart med vilket valdeltagande, med vilka resultat och politiska konsekvenser. I våra medier har vi förstås fått se glada afghanska kvinnor som visar upp bläckfärgade fingrar efter att ha röstat i de enkönade vallokalerna. Hemmaopinionen ska stärkas. För nu är Sverige i krig.
Plötsligt finns vi bara där. På ett oklart FN-mandat, sida vid sida med supermakten USA:s soldater, med britter och andra imperiebyggare som dragit ut i världen i ett proklamerat krig mot terrorismen. Och utan att det svenska folket har tillfrågats. 60 000 utländska soldater försöker garantera den västvänliga regimens existens. Kritiken mot detta växer bland Europas stater. Men Sverige planerar för ökade insatser. 500 soldater ska bli 1 000 och insatsen lär kosta ca 1 000 000 000 kronor. Så många svenska skattekronor för att svenska soldater ska avlossa skarpladdade vapen och döda afghaner tusentals mil från de svenska gränserna. Allt för att befria de afghanska kvinnorna ur talibanernas förtryck.
Krig är något fruktansvärt. Om det vittnar historien med alla sina krigsgravar, sina sorgens oändliga rader av kors. Om det vittnar 1900-talets litteratur, alla dessa nakna och döda okända soldater på väg från oräkneliga slagfält till evighetens glömska. Krig är diplomatins, samtalets och politikens grymmaste och mest förgörande nederlag. Allt måste göras innan kriget ska komma.
I veckan stod knugen och beundrade den pojkbokskäcka iscensättningen av det sista slaget Sverige deltog i. För exakt 200 år sedan dog ännu några hundra unga män i de svenska och ryska arméerna som vid Sävar drabbade samman om vem som skulle styra Finland. Fanorna fladdrade i vinden, trumpeter gav anfallssignal, hästar gnäggade och publiken applåderade artigt. För den som till äventyrs vill försöka förstå vad som verkligen skedde på det där fältet utanför Umeå rekommenderas någon av Peter Englunds historiska böcker som inlevelsefullt skildrar helvetet på dylika stridsplatser.
Samma lättsinne präglar nu talet om att Sverige måste göra sin insats i detta krig. Vart tog det alliansfria Sverige vägen? Landet som talade för de små oberoende staterna i världen? Landet som kunde gå i spetsen för förhandlingar och fredsarbete? Nu utrustar vi soldater för "fredsbevarande insatser". En ständigt återkommande eufemism för ockupation.
Men vad Sverige, vårt Sverige, har att göra i Afghanistan är en gåta. Om det verkligen handlar om att befria kvinnor och ge dem demokratiska rättigheter kan lika gärna nästa svenska insatsstyrka sättas i land på Saudiarabiens stränder med uppdraget att se till att kvinnorna i denna diktatur ska få ta körkort.
Nu står vi i soldatledet med laddade vapen. Nu följer vi order från främmande makter. Nu väntar vi bara på den första svarta plastsäcken med en död ung svensk man som givit sitt liv i detta krig. Min granne Sten på landet är från Karlsborg och berättade på bryggan denna sommar om en familj i bekantskapskretsen som tar hand om en förlamad svensk före detta soldat med livslånga skador. Jag har svårt att tro att den familjen tycker att det är ett pris vi måste betala.
Hur många svarta plastsäckar ska det bli innan detta vansinne upphör?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus