Synd på rara rymdärtor
District 9
Regi: Neill Blomkamp
I rollistan: Sharlto Colpey, David James, Jason Cope.
Längd: 1 tim, 47 min.
Premiär i dag
Betyg: 3
film. Ett av lågbudgetfilmarens möjliga grepp för att berätta en normalt astronomiskt kostsam historia är att stoppa in sin film i en form av något annat. En skakig dvd-dagbok till exempel som i framgångssagan "Blair Witch Project" eller som i den sydafrikanska debutanten Neill Blomkamps "District 9" i en påhittad tevedokumentär. Skakig handkamera, övervakningsbilder och en klippning mellan tillbakablickar och reportagebilder. Inte så dumt. Greppet fungerar.
Det är nämligen en imponerande upptakt på denna science fictionhistoria som via en framgångsrik nätkampanj har varit filmbloggarnas främsta ämne de senaste månaderna. Till hajpen hör att Peter "Sagan om ringen" Jackson har lagt sin välsignande underhållningsnäve över projektet.
Ovanför Johannesburg i ett Sydafrika svävar ett stort rymdskepp. Dess 100 000-tals passagerare har sedan länge klivit av. De är varken ET-söta eller särskilt våldsamma. Två armar, två ben och ett huvud förstås i en slags ödlekropp. Nu har de låtit sig bli inspärrade i ett ghetto, själva District 9. I ett Sydafrika med sina kåkstäder och sin samtidshistoria öppnar denna upptakt – där iscensättningen av slummen är riktigt övertygande – mot samhällskommentar och filosofisk fördjupning. Precis som riktigt bra science fiction kan göra.
Vi får följa det paramilitära företaget MNU:s ålagda utrymning av ghettot. Nu ska alla förbannade "prawns" - som de kallas - förflyttas innan oroligheter bryter ut. I centrum för berättelsen finns den person som är gift med chefens dotter och som nu på fältet ska leda truppinsatsen. MNU-byråkraten Wikus Van De Merwe spelas övertygande av amatörskådespelaren Sharlto Copley. Med små, komiska medel ser han till att vi konfronteras med levande rasism och en empatifattigdom som inte står det svenska Migrationsverket efter. Här finns en komisk kritik av vår tids samhällens formalism, här finns nigerianska vapenhandlare och flyktingproblematik. Och så horder av dessa stackars förtryckta rymdvarelser vars största njutning är att äta kattmat men som drömmer om något annat.
Så långt är "District 9" något av det bästa jag sett på länge i genren. Men mycket snart går det inte riktigt som det var planerat och därifrån accelererar filmen. Tyvärr alltför snabbt. Det blir som en serietidning – mer yta mindre djup, mer SPLASH och PANG mindre reflektion. Även den filmiska formen sprängs i luften när Blomkamp dessvärre överger sin mediekritiska formlek.
I rask marschtakt förvandlas innehållet till hårt skruvade klichéer och filmen kraschlandar i en tevespelsliknande och evighetslång jakt och slutstrid.
Det är synd på så rara rymdärtor.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus