Ett skamligt förtryck

Att tala om hedersvåld är som att röra sig i en porslinsaffär. Jenny Maria Nilsson utmanar ändå ödet och ger här sin syn på utställningen som öppnar denna helg på Dunkers.

Utställning. Samtidigt som jag besöker pressvisningen för utställningen ”Hedersrelaterat våld – en fråga för dom andra?” trillar det in ett e-postmeddelande hemmavid med orden ”jag saknar honom”. ”Honom” syftar på Abbas Rezai som grymt mördades av sin flickväns familj år 2005. Endast brodern dömdes för dådet. Sedan jag skrivit om både Fadime och Abbas vid ett flertal tillfällen kommer det ibland sådana korta meddelanden. Avsändaren undertecknar med Abbas namn, men jag vet vem som skrev just det här; en nära vän till honom – det är hjärtslitande.

Ämnet är svårt, det kräver värdighet och försiktigt handlag. Att diskutera heder är som att röra sig i en belamrad porslinsaffär, alla som vistas där välter ofrånkomligen ner något – den risken får man ta. Vidare tycks de ord vi använder, som just ”heder”, bedra oss och föra med sig fördomar. ”Familjemord” föreslår utställningen. En idé vore att sortera sådant våld och förtryck som begås av familj – de som borde vara en positiv kraft i ens liv – under ordet skam. Att utöva våld för att hindra någon att leva det liv som personen önskar är skamligt och inte bara ett brott mot en individ utan också mot mänskliga rättigheter, som Lina Gidlund för Uppsala Diskrimineringsbyrå också var inne på i sitt tal på pressvisningen.

Utställningen på Dunkers är gjord för ungdomar. Den är informationstät, här finns statistik, personliga berättelser om könsstympning och att vara homosexuell. Två datorskärmar har satts upp med frågor som är tänkta för att få igång samtal och göra varse om invanda föreställningar. Fotograf Elisabeth Olsson Wallin har iscensatt sju fotografier som bygger på domar där personer har mördats eller utsatts för våld. Bilderna är tagna med stillfunktionen på en videokamera, en estetik av ”nightshot”, Peeping Tom och övervakning. De grönaktiga bilderna är läskiga, hela utställningen är mörk och beklämmande. Det är bra, ett glättigt anslag vore hemskt. Wallins bilder är trovärdiga, kanske mina favoriter i hennes produktion på senare tid, hon har lyckats fint med en dokumentär känsla i den fiktiva gestaltningen. Jag kan bara gratulera alla högstadie- och gymnasieskolor i området för ett glimrande tillfälle att ta upp debatten – som vi alla borde delta i.

Babak Rahimi från tidningen Mana är med på pressvisningen och talar, med beklagan som jag förstår det, om de två läger som finns i den här frågan. Säkert skulle de definiera varandra på ett mer nedlåtande vis men om jag säger att den ena sidan vill komma bort från att det här ska ses som ett invandrarproblem, att hederskultur förekommer överallt, även i den svensk kultur, så vill den andra sidan i större utsträckning koppla fenomenet till kulturella strukturer som ofta bärs upp av olika religioner, också kristendom. Den här utställningen, skulle jag säga, är arrangerad av personer vilkas åsikter stämmer överens med den första gruppens.

Det går att göra båda, att ta ett vidare grepp och visa att det skamliga beteende där närstående vill kontrollera familjemedlemmar och ser dem som ägodelar hellre än de autonoma individer de är, finns överallt. Men samtidigt inse att det är personer i vissa grupper som blir offer för könsstympning och ”fall” från balkonger. Blanda gärna korten, blanda bara inte bort dem.

Artiklar i ämnet har sammanfogats och däröver står skrivet HORA med svart bred pensel. I en text från Aftonbladet finns ett citat där advokat Tore Noreberg under rättegången försvarar en flickas föräldrar. Föräldrarna åtalas för att ha tvingat sin dotter att hoppa från balkongen varpå hon förlamats. Noreberg säger till flickan ”du har faktiskt sett ut som en hora”. Ett annat citat står tryckt på en av Ohlson Wallins bilder, det är Högsta domstolens ordförande Bo Svensson som uttalar sig; ”Det finns hemska och gräsliga mord, som helt klart ska ge livstid. Och så det nu aktuella fallet som snarast är ett passionsmord där en man blir förtvivlad över att hans kvinna är på väg att lämna honom och tappar huvudet. Det handlar om ett ögonblicks verk och offret hinner inte känna något lidande.” Svensson syftar på ett mord där en man huggit en stor kniv i ”sin kvinna” och sedan strypt henne tills tungan hänger utanför munnen. ”Samma talibaner här som där” – i dessa två fall är Gudrun Schymans ord giltiga. Båda dessa svenska män som ska representera rättvisan är manschauvinistiska svin och det är utmärkt att utställningen tar upp sådant.

Ändå hatar jag det där Schyman-citatet och oroas över faran i att den mer demokratiska världen helt arrogant försöker annektera det förtryck som till exempel talibanstyrda personer levt under. Inte bara för att det är smaklöst, det är också kontraproduktivt att definiera alla samhällen, alla kulturer och alla religioner som lika odemokratiska.

Tre av ansiktena är välkända; Pélas, Abbas och Fadimes. Porträtten är tryckta på plast och betraktarens eget ansikte reflekteras i deras. Fotografiet av Fadime togs 1998 av Eva Tedesjö för Aftonbladet i Uppsala tingsrätt då hennes bror stod åtalad för misshandel, det publicerades aldrig då utan först efter hennes död. Lina Gidlund berättar att de tvekade inför att ha med dessa bilder. Varför det? För mig hade de gärna fått ha fler porträtt av människor som mördats utifrån de betingelser som utställningen dryftar. För det är väl för att medvetandegöra oss, för att de liv som tagits inte ska ha varit förgäves, för att dem som älskade och saknar de mördade ska känna att något görs som en sådan här utställning är till för?

Jenny Maria Nilsson jenny@jennymaria.com