Sminkade sanningar i Fabiks Prinsessan
"Jag vet hur det är att vara någon annan än den man ser
ut som," säger artonåriga Maja i Teresa Fabiks andra långfilm
Prinsessa. Därmed bekräftar hon den där klichén som också jag gjort mig
skyldig till, att man tror man vet hurdan den tjocka människan är, att
tjocka människor döms efter sitt utseende.
Bildmaterial
Zandra Andersson spelar Maja i Teresa Fabiks Prinsessa.
Prinsessa
Regi Teresa Fabik
I rollerna Zandra Andersson, Moa Silén, Anastasios Soulis, Maria Lundqvist
Betyg: 3
bio. Visst vore det praktiskt om man så enkelt kunde sortera människor i kategorier. Men verkligheten kräver mycket mer än så, inte minst av Maja som är en känslig person. Hon har också den självkänsla som krävs för att kämpa för sin dröm om att bli skådespelerska och få visa upp den hon verkligen är. Tur det, för hon bor i en håla där alla tänker mycket konventionellt och ingen har intresse eller fantasi nog att se den verkliga Maja. Hon spelar amatörteater i skolan och alla bara tycker hon är för mycket, för att hon tar det på allvar. Hennes mamma är egocentrisk och hennes pappa ointresserad.
Liksom i sin första film, "Hip hip hora", visar regissören Teresa Fabik känsla för den sociala strukturen och spelet. Mot Maja ställer hon den lite äldre Erika som redan hunnit utbilda sig till filmare och i Maja ser sin chans att göra någonting som ska hjälpa henne komma ur bröllopsfilmträsket. När en möjlig finansiär kräver att hon ska utnyttja Maja som driftkucku verkar den spirande vänskapen mellan Maja och henne plötsligt inte lika viktig. Maja förnedras och såras, till och med av den kille hon i hemlighet suktat efter, tror hon. Men han visar sig ha en egen hemlig identitet och han blir till slut en riktig kompis.
Zandra Anderssons Maja hade behövt större trovärdighet. Om man kan tro på det som filmen tycks säga, att hon är en skådespelarbegåvning, så är man med henne hela vägen. Tyvärr blir detta inte riktigt övertygande och då börjar man undra: varför vill hon detta? Är Maja själv offer för ett annat schablontänkande? En trend, någonting som alla artonåringar drömmer om? Jag är inte övertygad om att jag fått se den verkliga Maja.
I slutscenen förvandlas hon till en glad och på sitt eget sätt snygg, tjock tjej, en cool tjej – och detta sätter fingret på vad filmen inte gör. Den problematiserar inte skönhetsbegreppet. Skönheten står kvar, nästan oantastad, och Maja blir glad när hon kan stiga in i den rollen och bli hyllad och applåderad. Vad man vill är väl att hon ska kunna vara glad utan sminket och strålkastarljuset – och applåderna.
Teresa Fabik har åter gjort en enkel, berörande bruksfilm som dessutom ofta är rolig. Trots mina invändningar hoppas jag att många ser den.
