Den flygande myten

Åke Hodell Crister Enander har läst Magnus Haglunds engagerande biografi över Åke Hodell som utkommer i dag. Underhållande men utan avgörande frågor om myten Hodell är hans sammanfattning.

Kultur. Konst och liv. Liv eller konst? Var börjar fabulerandet och var tar verkligheten vid? Åke Hodell förvandlade i princip hela sitt liv till ett konstverk. Trådarna löper oregerligt genom varpen som ska bilda en bild av det levda livet, och väven är allt annat än lätt att tolka. Sanningen smeker lögnen medhårs.

Vad som skett i verklighetens vardagstillvaro och det som enbart rörts upp från den mörka fantasivärldens bottenslam går inte alltid att skilja åt. De fick fritt flyta samman. De skulle bilda en ny helhet. Allt skulle bli till konst – kosta vad det kosta ville.

Åke Hodell (1919 – 2000) var en i många avseende främmande fågel i det svenska kulturlivet även om han ofta – märkligt nog – blev behandlad som en trivsam tamgås. Tidigt började han medvetet att arbeta på sitt livsverk. När han 1949 flyttade till Bollhusgränd i Gamla Stan med sin andra hustru, den sjutton år äldre Dagny Katarina Karlsson, började han samla material i sitt Hodellarkiv. I någon mening bildar detta maniskt skötta arkiv med alla sina tidningsklipp och kommentarer, brev och hastigt nedkastade anteckningar själva konstverket ”Åke Hodell”. I dag finns det på Kungliga Biblioteket.

Magnus Haglund har skrivit en bok om Åke Hodell, utgiven i Natur & Kulturs serie ”Litterära profiler”. Det är ett bitvis ambitiöst försök att fånga det ogripbara, att formulera en beskrivande biografi över en medvetet gäckande och undflyende konstnär som systematiskt ville underminera uttrycksformerna och ge dem ett nytt, ett mer direkt och attackerande innehåll.

Hela Hodells verksamhet präglades av lika delar djupt känd desperation som svart humor. Han sökte ständigt nya former och oprövade vägar för att uttrycka en återkommande kritik av hierarkierna, av det stelnade och förtryckande, en kritik mot det samhälle han betraktade som alltmer lydigt, bestående av en nästan hjärntvättad befolkning.

Förintelsens ohyggligheter fanns alltid närvarande, stanken av brända lik låg kvar över det Europa som var Åke Hodells liksom hotet från de enorma stående arméerna och ett väntande atomvapenkrig, som skulle bli den sista stora smällen. Den snälle och vänlige Åke Hodell som en gång utbildades till stridspilot blev i stället en stridslysten pacifist.

Han fick en drömstart som författare. År 1953, när Hodell hunnit bli trettiofyra år, utkom ”Flyende Pilot” med förord av Gunnar Ekelöf som skrivit det på uppmaning av Hjalmar Gullberg som då var lektör åt Norstedts förlag. Stig Dagerman skrev en översvallande recension i tidskriften Idun vars sammanfattning löd: ”I spetsen för dödskommissionen likbesiktigar han Gud på toppen av en atomsvamp. Han ser jorden ligga som en mina under sig och han hör en röst säga: För gammal för Hamlet, för ung som Faust.”

I Dagens Nyheter välkomnades debutanten av Lars Forssell.

I det mesta Åke Hodell skapade återfinns ett antal konstanta inslag, händelser som alla har med hans eget liv att göra. Den 17 juli 1941 störtade han med ett plan i Stehag – Vilhelm Ekelunds födelseort. Två långa år tvingades han tillbringa som konvalescent på Lunds lasarett. Och där finns också den stränge och auktoritäre fadern, tjänstemannen vid Stockholms gas- och elektricitetsverk och misslyckad teaterdirektören Björn Hodell, i sonens ögon en elak och inskränkt borgarbracka mot vilken Åke Hodell ställde modern som motbild. Elsa Margareta kom från enkla förhållanden. Arbetarklassens uppfattningar kolliderade tidigt med borgerlighetens värderingar.

Och sedan resan till Rom våren 1953. Åke Hodell for till Italien som resesällskap åt Gunnar Ekelöf som – vad det verkar – även betalade resan: ”Du får ett stipendium av mig!” sade Ekelöf när Hodell förklarade att han inte hade råd att ge sig iväg utomlands. Hodell gav sig av försedd med pedantiska och utförliga instruktioner han fått av Ingrid Ekelöf hur han skulle hantera den vittre skaldens alkoholintag för att de rutinmässiga krascherna inte skulle bli veritabla katastrofer. Ekelöf tvingades ändå avbryta Italienresan i förtid. Och Gunnar Ekelöf transporterades hem och råkade då av misstag få med sig Hodells långkalsonger.

Åke Hodell bedrev under huvuddelen av sitt verksamma liv ett sorts gerillakrig mot modernismen. Men varken han eller den lilla gruppen kring honom kom någonsin utanför modernismens gränser. Detta gerillakrig var – det säger sig själv – dömt att misslyckas som konstnärligt uppror. Visst går det, som Magnus Haglund försöker ett par gånger, att se det som en förpostfäktning till den konservativa postmodernismen. Mot den tolkningen hade Hodell protesterat. Han förblev en – politisk och konstnärlig – anarkist. Och anarkismen är oförenlig med varje form av reaktionens postmodernistiska uppgivenhet.

I dag framstår den konkretistiska rörelsen som en återvändsgränd. Det finns ett pubertalt drag över många av deras verk. Samtidigt är det ytterst tydligt hur denna riktning med sin collageteknik – alla dessa ljudlekar där tåg som bromsar och hammarslag från byggnadsarbetsplatser bandades och redigerades, alla dessa sönderklippta ord och bilder som fogas samman till nya helheter – var en liten grupps, en klicks, sätt att äntra scenen, att erövra offentlighetens uppmärksamhet. Företaget lyckades.

Viktigare är att de verkade i en tid som i dag framstår som präglad av ett värdevakuum, som skapade ett desperat sökande efter innehåll och riktning. Femtiotalet passerade och när sextiotalet inleddes sökte många efter ett sätt att hantera modernitetens förändringar. Så, på ett sätt, är dessa formexperiment ett förstadium till den politiska medvetenheten vilken parallellt växte fram genom att informationen och nyheterna från de förtryckta länderna i Tredje världen bröt igenom nyhetsvallen.

Det är en underhållande och engagerad biografi som Magnus Haglund skrivit. Dess största brist är att författaren aldrig tar sig loss, han fastnar i Åke Hodells skickligt iscensatta självmytologisering.

Enkla frågor, rent av grundläggande för en biograf, besvaras aldrig: Varför störtade Hodell under övningsflygningen? Vad står det i militärens rapporter? Vad står det i Hodells sjukjournaler?

Åke Hodell ler i sin himmel. Konstverket han skapade lever vidare. Myten flyger igen.

Crister Enander