Göran Hägglund, låt mig vara i fred!
Kultur. Jag är en svensk man med svininfluensa och låga inkomster. Jag besväras av dålig luft i innerstan. Ibland blir jag irriterad på teveprogrammen. Det har hänt att jag skällt på parkeringsvakter. Det har hänt att jag ägnat större delen av en helgdag åt att spy galla över kvällstidningar. Jag har dessutom FA-skatt och sliter med att få till bokföringen. Ibland kan jag somna alldeles kallsvettig, rädd för att kronofogden, skattmasen eller polisen ska knacka på. Tänk om jag gjort något galet. Tänk om jag fyllt i fel blanketter eller mot bättre vetande undanhållit staten de inkomster som staten har rätt till. Sprit har jag druckit. Både laglig och smugglad. Hembränt också. Men det är länge sen nu.
Jag har en gammal bil som spyr ur sig avgaser och har vuxit upp med skilda föräldrar. När den finska staten ville att jag skulle göra lumpen på andra sidan östersjön ansökte jag om och fick svenskt medborgarskap. Det är mycket med mig som är alldeles normalt och oproblematiskt. Jag är till exempel heterosexuell. Bortsett från mina nordiska föräldrar har jag få invandrade bekantskaper. Jag bor i ett hyreshus belamrat med fel och bostadsrättsombildningen gick i stöpet på grund av mygel och fusk från ägarens och föreningens sida.
Där en kort redogörelse för vem som talar. En febrig röst som känner sig som en liten men ytterst viktig kugge i det svenska influensahjulet. Till skillnad från Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund, som i gårdagens Dagens Nyheter gick till attack mot den svenska kulturvänstern, har jag näst intill inget inflytande på den svenska politiken. Till skillnad från Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund har jag heller inga kunskaper om vad som kännetecknar den vanlige svenska medborgaren. Hur är folk? Vad vill folk? Vad gör folk? Ja, hur ser det vanliga svenska folket ut? Eller som Hägglund väljer att kalla dem: verklighetens folk?
Fästingar upptar en stor del av verklighetens folk enligt Hägglund. Verklighetens folk tar det lugnt. De arbetar. De är hederliga. De går på loppmarknad och åker utomlands. De snickrar och hänger på landet. De tar hand om barnen. Verklighetens folk bryr sig inte särskilt mycket om politik. Det har de inte tid med.
Det vanliga folket är utrotningshotat och längtar efter att befrias från mästrande röster på vänsterkanten, menar Hägglund. Låt politikerna sköta landet bäst de vill, utan obehaglig kritik. Det är ändå ingen som bryr sig. Den svenska medelklassen måste skyddas från diskussioner om patriarkat eftersom den svenska medelklassen inte har en aning om vad patriarkat är för något. Alla i den så kallade kulturvänstern ska veta hut och lära sig respektera vanligt folks rätt att vara precis som det är.
Jag är mycket kritisk mot min egen bilkörning, Göran Hägglund. Jag har politiska och moraliska betänkligheter när det gäller min bostadssituation. Jag har egentligen ingen lust att ha företag men tvingas på grund av de politiska omständigheterna i landet. Jag skäms över att jag inte engagerar mig mer i frågor som rör jämlikhet, rättvisa och sociala reformer. Jag har alldeles för få kvinnliga vänner och vänner med utländska efternamn. Nu ser jag inte mig själv som särskilt vanlig, men tror att jag är ganska representativ för en stor del av befolkningen.
Därför skulle jag vilja be dig om en tjänst, Göran Hägglund. Låt mig vara ifred. Respektera mina vanliga åsikter, min vanliga strävan efter att förändra min egen och andras situation i det här landet likväl som utanför dess gränser. Låt mig få vara precis så som jag är. Intresserad av politik. Orädd för fästingar. Men utslagen och febrig som en riktig svensk ska vara, hösten 2009.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus