Killinggänget medvetna om sin manskult
Dramatenuppsättningen “Drömmen om Herrön” är Killinggänget slutliga steg in i
högkulturen. Resan som började med tv-serien “I manegen med Glenn Killing”
slutar 17 år senare på nationalscenens största scen. Men när de nu grånade
medelålders männen nått vägs ände riktar de sin dödliga ironi enbart emot
sig själva. Läs Roger Wilsons recension.
Bildmaterial
Bilder som denna antyder i alla fall att Killinggänget har något kul på gång på Dramaten.
Kultur. Det finns ingen annan i Sverige som lyckats skapa sådana kreativa frizoner kring sina projekt som Killinggänget. Manuset till gruppens förra projekt, hyllade långfilmen “Fyra nyanser av brunt”, hade med sin genomdeprimerade ton aldrig överlevt en vanlig produktionsprocess inom den svenska filmbranschen.
När Killinggänget sedan fick erbjudandet att spela på Dramaten, så lyckades de förhandla sig till att spela på teaterns största scen innan de ens lyckats formulera några meningars synopsis om vad pjäsen skulle handla om. Så starkt är varumärket – till och med i den svenska högkulturens högborg.
Men att skapa utan begränsningar och tydliga krav kan också vara det svåraste som finns. Den fullständiga frihetens helvete är själva grundidén bakom “Drömmen om Herrön”. Killinggänget spelar en grupp män som får i uppgift att fylla en planerad nöjespark med ett innehåll. Det får kosta hur mycket som helst, och det får ta hur lång tid som helst att komma på idéerna. Det enda kravet är att resultatet ska vara originellt.
Det blir början på ett långt och fruktlöst ältande, en sorts Dramaten-iserad nummerrevy där Killinggängets gamla vanliga namedropping och referensrunkande bytts ut mot existentiella punchlines. Den där ironin man alltid fått vara galjonsfigurer för, är numera utbytt mot självironi.
Det börjar med Schyfferts alldeles för små shorts, som generöst exponerar hans muskulösa ben. Sen fortsätter det med Andres Lokko, som far ut och in från ett skåp scenkanten på en liten hjulförsedd stol – lite som göken i ett gökur. Och Robert Gustafsson gör sin första entré på rullskridskor och iklädd en blöja – så han redan från början kan vara trygg i vetskapen om att hans kärnpublik är tillfredsställd.
I det allt mer klaustrofobiska scenrummet spelas sedan små korta episoder upp, med tydlig inspiration från gruppens egna samarbetssvårigheter. Få har varit så generösa med att dela med sig av erfarenheter om skrivkramp och destruktiv gruppdynamik som Killinggänget. En kreativ dödsryckning som till sist fick bli själva föreställningens ramhandling.
Självupptaget? Givetvis. Men också modigt och självrannsakande.
När man tittar närmre på Killinggänget så är kombinationen av karriärer och personligheter egentligen helt osannolik. Lite är de som ett all stars-team där var och en har utmärkt sig inom vitt skilda områden. Ju fler år som har gått, desto längre från det ursprungliga Killing-konceptet befinner de sig. Ta till exempel Robert Gustafsson, bland det mest folkliga vi har i Sverige, sida vid sida med populturelitisten Andres Lokko. Eller ståupparen/ex-popstjärnan/musikvideoregissören Henrik Schyffert i samma team som regissören Tomas Alfredsson, vars CV innehåller såväl filmer som “Låt den rätte komma in” som “Bert – den siste oskulden” och scenmusikalen “My Fair Lady”. Inte konstigt att det blir svårare och svårare att hitta gemensamma beröringspunkter.
I ett litet land som Sverige har man inte råd att enbart vara syrlig ironiker. Man måste leva också. Men samtidigt enstaka individuella projekt ibland känts lite fnaskigt kackiga så har Killingprojekten blivit allt mer kompromisslösa och hardcore. Det spretiga har blivit gruppens styrka. När alla dessa egon ska samarbeta blir resultatet oförutsägbart, på gränsen till surrealistiskt.
I “Drömmen om Herrön” är det knappast någon idyllisk bild av den manliga samvaron som Killinggänget målar upp. Tonen mellan männen rör sig från känslomässig impotens till vuxenmobbing. När Jonas Rheborg (en lätt förtäckt parodi på avhoppade medlemmen Jonas Inde?) berättar om sitt misslyckade självmordsförsök så börjar de andra genast skämta och i det närmaste recensera det. När Martin Luuk drömmer om att flytta till Skärmarbrink tillsammans med Andres Lokko, så raseras drömmarna av Lokkos fru Aina. “Är du gift, varför har du aldrig berättat det?”, frågar Martin. “Det är ingen som har frågat”, svarar Andres.
Det är bara i de korta stunderna av arbete som det finns äkta lycka i Killingvärlden. Som när de äntligen kommer på att nöjesfältet ska bli till “Nöjesfältet Jaha”. En plats där tristessen och döden står i centrum. Lustiga huset ska ersättas med en taxerad fastighet där det pågår asbestsanering. Spegelrummet består av helt vanliga speglar, där man bara ser ut som man gör. Och kärlekstunneln är en grå betongtunnel. Andra attraktioner är av typen “Shamponera en jämnårig man”, “Bli en skugga av ditt gamla jag” och “Lev på gamla meriter”.
När Killingarna själva står på scen vågar man inte riktigt vara lika kompromisslöst svartsynta som i “Fyra nyanser av brunt”. Man offrar sammanhangen och helheten för att få några extra skratt. Samtidigt råder det ingen tvekan om att det är kvävande och kallt på planeten Killing.
Till skillnad från många andra av sina kollegor är åtminstone Killinggänget medvetna om sin manskult. I slutet av pjäsen presenterar Martin Luuk sin fittsönderslitarmaskin. En garant för att den homogena mansvärlden ska förbli intakt. Herrön, som han drömmer om, är en utopi där män kan konversera och umgås utan att störas eller distraheras av kvinnor.
De ser nöjda ut, där de spankulerar omkring och umgås i en värld där inget någonsin förändras. Men utifrån påminner det mest om ett sorts helvete, dit Killinggänget verkar ha dömt sig själva till livstid.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar