S:t Göran och verkligheten
Gunnar Bergdahl. I veckan drog Göran Hägglund (kd) ånyo ut till strid mot "kulturvänstern". Det skedde i en debattartikel i Dagens Nyheter. En slags förlängning av hans uppmärksammade tal på Almedalsveckan. Här får man veta att "Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten". Han slår mot konsten, kulturen, akademisk forskning och "allt med udden ytterst riktad mot vanligt folks sätt att vara." Den stackars febrige Mats Kolmisoppi bad redan igår om nåden om att få vara den han är här på sidan.
Det enda förmildrande med denna artikel är att den är klargörande. Fram träder en tydlig politisk agenda. Inför hotet av att kristdemokraterna ramlar ur riksdagen nästa val konkurrerar man med sverigedemokraternas populism. Ty vad är det som finns bakom Hägglunds floskler?
Där finns en kultursyn som hyllar kitschen och beständiga värden. Inga konstiga könsrollsdiskussioner, inga ifrågasättanden, inget expanderande kulturellt universum utan en fastlagd syn på rätt och fel.
Där finns drömmen om den helvita svenska nationen fylld av strävsamma arbetande människor i kristna kärnfamiljer som inte vill bli störda av vare sig det ena eller andra. Där finns röda stugor och blågula flaggor, där finns lekande blonda barn och den blomstertid som kommer i fyllda kyrkor, där finns den sedan länge förlorade drömmen om ett enat "verklighetens folk".
Hur kan en svensk minister och partiledare sätta följande på pränt: "Den som exempelvis råkar gilla tavlor som föreställer något bör göra avbön direkt; då har man nazistiska böjelser..." Den som formulerar sig på det sättet har, om inte nazistiska böjelser, så under alla omständigheter en syn på konst och konstnärer delad med såväl Hitler som Stalin.
Hägglunds påtagna roll som talesman för sin sociopolitiska uppfinning "verklighetens folk" – ett begrepp som inte ligger långt från fascismens och nazismens folkbegrepp – blir förstås desto mer surrealistisk när man betänker hans egna ekonomiska och kulturella omständigheter. Han är ansvarig minister i en regering som sänker skatter, arbetslöshetsunderstöd, sjukersättningar och socialbidrag. Väl medveten om att både miljonärerna och de extremt fattiga blir fler för varje dag.
Med sin egen ministerlön på 100 000 i månaden befinner han sig på en hyfsad hög häst i en trygg ekonomisk verklighet fjärran från de han säger sig representera. För att inte tala om de ekonomiska villkoren inom den kultursektor han utsett till samhällets maktelit.
I samband med Bokmässan den kommande helgen presenterar Helsingborgs Dagblad boken "Folkvald kultur". 349 riksdagsledamöter och 22 statsråd svarar på frågor om bästa film, bok scen-, konst- och musikupplevelse. Ett material som i sina första delar presenterades i våras på kultursidan men som nu blir komplett i bokform. En av de svarande heter Göran Hägglund, socialminister. Så hur ser då de genombrytande kulturupplevelserna ut för kulturambassadören för "verklighetens folk"?
Man får gilla jazz och gärna åka till New York och jazzklubben Village Vanguard om man inte istället tar vägen förbi Stratford on Avon för att se en Shakespearepjäs på originalspråket, man får tycka om Graham Greene och hans mörka romaner, man får gärna besöka Louvren i Paris och studera mästarna (förhoppningsvis är det OK även med Picassos mer experimentella perioder). En lämplig film är "Välkommen Mr Chance" med Peter Sellers, byggd på en roman av den gode representanten för "verklighetens folk", Jerzy Kosinski. Och så går man på konsert med antingen Springsteen eller Stones.
Om nu dessa svar är ärliga vore det intressant om Hägglund kunde formulera den ideologiska kvadrat inom vilken samtliga av dessa kulturuttryck hamnar.
Men nu handlar det inte alls om kultur, det rör sig om desperation och om riksdagsplatser och ingen populism är då främmande för Göran Hägglund och hans kristdemokrater. Det är beklämmande!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus