Hem till Vinslöv - igen

Johan Malmberg åkte i lördags kväll på galapremiär i Vinslöv för att se uppföljaren till den omhuldade dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv”.

Kultur. Stämningen i Vinslöv är upphaussad. Eller nåja. Killen vi frågar efter vägen till ”huset där de visar nya Vinslövsfilmen” vet inte vad vi pratar om, så han ringer en kompis och frågar men... nej tyvärr. Men för andra är det år av väntan som nu snart är över. För så är det faktiskt, ända sedan den till synes lilla anspråkslösa dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv” kom för åtta år sedan har den fått en mycket speciell plats i många människors hjärtan. Man kan tycka att den inte var mycket att prata om; en dokumentär om högst vanliga människor i en högst vanlig liten småstad i Sverige. Det var två män, Holger och John, som brukade sitta på en bänk och prata och som ibland köpte bingolotter och de spelade ihop framför tv:n. Det var Mr Bangolf, Kjell, som talade passionerat om sin sport. Det var kulturmännen som bjöd in till vernissage och talade om kulturens mervärde. Det var Anders Svensson som grillade flintastek så att lågorna slog i kökstaket.

Men Jenny Bergmans och Malin Skjölds film satte tydligen fingret på något. Den blev SVT:s mest sålda dokumentär någonsin. Orsakade debatt. För kritikerna talade om lyteskomik, mobbning av enkla människor. Malin Skjöld som är uppvuxen i byn tyckte att hon filmade människor som normalt inte syns på film. Men kanske var det ett typexempel på hur den intellektuella medelklassfilmaren kom till byn för att skratta åt enkelt arbetarfolk? Det vet man ju – eller åtminstone Göran Hägglund – hur det går när kulturvänstern beblandar sig med ”verklighetens folk”.

Det visar sig att filmen ska visas i Hedbergshuset. Såklart, förstår jag, för i källaren ligger bangolfbanor och där är minsann Mr Bangolf och pratar underlag. I foajén till husets betongaula där filmen snart ska projiceras mot väggen står orkestern OK Star, som också står för filmmusiken, och spelar till ett minglande högljutt sällskap. Kulturkoftor från stan, säkert många från intresseföreningen ”Vinslöv - plötsligt en förening”, bybor som värmt upp på Perssons Taverna med pilsner för 19 spänn styck. 19 som i september den 19:e. 19 som i Mr Bangolfs legendariska banrekord.

Publiken bänkar sig, projektorn krånglar och i den alltmer baginboxångande lokalen hojtas kommentarer som i en bångstyrig mellanstadieklass under filmvisning. Så sätts filmen på, åtta års väntan för entusiasterna är över och vi ska äntligen få veta hur det går för Holger, Kjell, Anders och de andra. Men också få veta hur filmarna hanterat de anklagelser av exploatering av människor. Nå, nu ska vi se.

”Plötsligt igen” öppnar med Sydnyttreportern som frågar bagaren i Vinslöv om vad han tyckte om Vinslövfilmen och hur han känner inför att det nu görs en uppföljare? En skolklass kommer på besök och en tjej pekar mot platsen där Holger och John brukade fördriva dagarna (John är död sedan tre år) och säger ”Tänk, att det är den här bänken på riktigt!”. Den skröplige Holger har blivit vallfartsort för fans som vill bjuda honom på Holgermenyn på Perssons Taverna och någon ber honom signera den t-shirt som tavernan nu säljer med Holgers ansikte på och filmcitatet ”Säger dom blubb blubb?”.

Det är otvetydigt att det här är en film inte bara för de nyfikna, de som vill veta vad som hände med de färgstarka personligheterna från den första filmen. Det är också, mycket tydligt, en film om just det som Vinslövsfilmarna har anklagats för: nämligen frågan om vad som händer med människor när de exponeras, eller möjligen exploateras.

Det är säkert ingen tillfällighet att de båda personer som tydligast påverkats av kändisskapet, Kjell Fredriksson (Mr Bangolf) och grillmästaren Anders Svensson i tvåan ges relativt perifera roller. Mr Bangolf har blivit en sång- och dansman som inbjuds till studentafton i Lund och dansar loss med ungdomar, när han inte inte gör sin Jan Malmsjö iklädd frack på ett lastbilsflak i Vinslöv. Han har numera flyttat till Rydebäck och tycks åka på kryssningar till Karibien titt som tätt – ett liv långt från det hemma i byn.

Anders Svensson å sin sida såg sig som mobbad efter den ökända grillscenen i dokumentären. Flyttade till stan (Hässleholm) men har sedan uppenbarligen separerat och återvänt hem, lite luttrad och sliten tycks han onekligen. Möjligen smickrad men kanske inte bekväm med kändisskapet. Samma tudelning som man kan se hos klassens clown inbillar jag mig att jag ser i Anders Svenssons ögon denna premiärkväll, uppspelt och drömmande om annat samtidigt.

Filmarna Jenny Bergman och Malin Skjöld har i stället koncentrerat sig på Holger som, trots all uppståndelse, tycks helt oanfrätt av kändiseriet. I filmens inledning har han precis återvänt hem från sjukhuset, men hittar inte sin omhändertagna papegoja Jacko. Det är Monty Pythonklass när han ringer till polisen och vill rapportera om en ”bortförd papegoja”. Annars händer det inte mycket i Holger Nilssons liv. Han sätter personliga försvenskade texter till sina evergreens, han talar om sig själv i tredje person, tja han kommenterar vardagen som han ser den.

Han är, i all sin enkelhet, exakt vad en dokumentärfilmare behöver. Odistanserad och charmig. Att hans historia nu ges nytt liv i ”Plötsligt igen” beror mycket på det metagrepp filmarna använder i uppföljaren, den blir en film om en film. Mannen som rapporterar om Vinslövsbornas relativa kändiskap och hur det förändrat deras liv, heter Bertil Nilsson och är tung lokalredaktör på Norra Skåne i Hässleholm. Han är dessutom, vilket blir till en alldeles kongenial korsbefruktning, till synes ett slags tvillingsjäl till sin namne Nilsson.

Innan media globaliserades och lokaltidningsjournalistik samlades på ironiska bloggar som Dagens lokaltidningsbesvikelse – fanns det gott om Bertil Nilssonar. Vi som jobbat på bygdekontoren har alla träffat dem. Inte sällan lite eljest, som PO Enquist hade kallat dem, skildrade de väldigt mångas vardag. En vardag som på många håll försvunnit samtidigt som media nedlåtande börjat kallas gammelmedia. Byarna är numera en del av samtidsbruset men till skillnad från i stan kanaliseras bruset mest via bandbredden och sällan utanför fönstren. Lilla Vinslöv må vara med i nya Monopol. Men det är alltjämt väldigt lantligt.

Bertil Nilsson skildrar denna verklighet. Han åker ut till den gamla jubilaren och ger henne ett grytunderlägg med ”halvbibliskt motiv” (fast det verkar föreställa en dansande karibisk skönhet) och han hittar en försvunnen sommarstuga. Men inte minst följer han minsta nyhet i Holger Nilssons liv. Tillsammans blir de ett par dinosaurier i samtiden, och de skildras båda med stor ömsinthet. I en scen där Bertil intervjuar Holger hörs rörelse bakom husknuten:

”Är det en tidning till?” frågar Holger.

Klipp till det som dyker upp:

”Nej det är en schäfer” säger Bertil.

Är det lyteskomik? Nej det är det inte. Det bär bara en stycke kristallisk vardag, en sån som varje filmare drömmer om. Det är litet och mycket stort. Men det har inget med den skadeglädje vi kan anlägga när vi skrattar åt en nyrik överklass som kristdemokrats-wannabeen Anna Anka. Nya Vinslövdokumentären följer upp sitt klassperspektiv, tar ansvar för frågan om regissörerna bara är ett par medelklassynglar som sätter sig på vanligt folk. Tja, ni vet ”verklighetens folk”. Men jag tror att det ligger mycket i det André Johanssons förhandsreportage i filmtidskriften FLM är inne på: att i Vinslövsfallet var det ”arbetarklass som mobbade arbetarklass”. Människor som blev illa berörda av hur de själva framstod genom dessa utvalda representanter. Filmen blev till en förlängd självreflektion.

Visst, detta är på sitt en historia om Vinslöv, om svensk landsort och hur tiderna förändras. Men knappast nedlåtande.

Främst är det nog en historia om Holger.

Johan Malmberg johan.malmberg@hd.se042-489 92 31