Akademiens ankdamm
Bildmaterial
Kultur. Tjugo år har gått sedan Salman Rushdie fick en dödsdom över sig. Fatwan var en världshändelse. Men fokus i den svenska debatten försköts snabbt från den viktiga sakfrågan – att stödja en utsatt författare – till att handla om varför Svenska Akademien inte ville skriva under det uttalande som PEN-klubben och Författarförbundet skrivit.
Idag bråkas det fortfarande om vad som egentligen hände i Akademien när telefonerna hemma hos De Aderton gick varma så de glödde. Häromveckan igen med att nytillträde ständige sekreteraren Peter Englund intervjuades i Dagens Nyheter. Där sade han, i förbigående, några ord om Rushdieaffären. Tre dagar senare ryckte Kerstin Ekman ut: "Så nu berättar Englund akademihistoria inte som den tilldrog sig utan som den återges kring bordet på Freden", skrev hon. "Själv var han inte med när konflikten om stödet för Salman Rushdie utspelade sig. Men han har lyssnat lojalt."
Göran Malmqvist (stol nummer 5), påpekade några dagar därpå: "Kerstin Ekman var inte heller närvarande vid den sammankomsten... Hade Kerstin Ekman varit närvarande vid sammankomsten hade hon fått höra hur Lars Gyllensten starkast av alla ledamöter hävdade att Akademien inte borde göra något uttalande."
Detta förtiger Lars Gyllensten helt i sina memoarer där han istället framställer sig själv som den drivande i frågan: "Jag förklarade att detta var en så stor fråga att den borde underställas Akademien som helhet och nämnde att jag ansåg att ett fördömande uttalande vore på sin plats."
Han ljuger alltså. Detta bekräftar även Kerstin Ekman – utan att kanske vara fullt medveten om det – i Dagens Nyheter 6 oktober: Men sedan kryper en annan sanning fram. Kerstin Ekman var innerligt trött på arbetet i Akademien.
Det är svårt att tolka denna senaste debatt – hur många har det hunnit bli? – på annat sätt än att det faktiskt var andra frågor, att det var gamla motsättningar och ingrodda gräl som ledde till de tre ledamöternas skandalomsusade utträde.
Det handlade om makt och interna motsättningar, om låsta positioner och grupperingar mitt i kretsen som ska värna Snille och Smak. Och om en alltför maktfullkomlig Ständig sekreterare som saknade den nödvändiga lyhördheten.
Alltså inte så ädelt. Inte så principiellt och intellektuellt storstilat.
Det var, trots allt, endast en av alla dessa ständigt återkommande stormar i Akademiens sockervattenglas och de har varit minst sagt många genom seklerna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus