Kärleken till kitsch
Jenny Maria Nilsson går vidare med sommarens kitschdebatt.
Bildmaterial
KONST. Jag vet inte längre vad kitsch är. Nina Witoszek, norsk idéhistoriker med polskt ursprung och uppväxt med öststatskitsch av typen ”leende flickor på traktor”, menar att målningarna av Odd Nerdrum och hans elever inte är kitsch, även om konstnärerna själva hävdar det. Witoszek sitter bredvid mig i en soffa där jag sjunkit ner djupt. Vi deltar båda i en paneldebatt ihop med författaren Vetle Lid Larsen, konsthistorikern Åsmund Thorkildsen och kitschmålaren Jan Ove Tuv. Tillfället är en vernissage på Telemarksgalleriet.
”Vad var det som hände i Sverige?” frågar moderatorn Anne Grosvold mig. Ja, vad hände under den gångna sommaren då svenskt konstliv livligt diskuterade kitsch och figurativt måleri? Två utställningar, Odd Nerdrum med elever i Krapperup och "Figurationer" i Edsvik med föreställande konst och kitschmåleri, visades. Dessutom gavs boken "Figurationer" ut, författad av konstnären Christofer Rådlund och chefredaktören på Axess, Johan Lundberg.
Konstkritikerna på de stora tidningarna framstod som en tröttsam hord av fascistutpekare. De betraktade det hela ur ett politiskt perspektiv och något blottlades – deras föraktfulla avfärdande av denna typ av mimetisk konst var sorglig. Modern konstkritik, som sätter stolthet i att omfatta alla typer av normbrytande, blev skitförbannad av försök till traditionellt måleri. Det var nedslående.
Utanförskapet, det åtråvärda, måste alltså vara sanktionerat av konstvärlden för att vara intressant för densamma. Den institutionella konstteorin, där omdömen som bra och dålig, fin och ful, har sorterats ut, är tom. ”Den andra sidan” vann men det fanns ingen arm att höja. De som argumenterat emot fascistanspråken var en tillfälligt hopkommen grupp av värdekonservativa, retrogardister, bloggare och enskilda debattörer, också från de stora tidningarna.
700 personer har samlats till vernissagen i den gamla industrihallen i Notodden. 20 stora dukar av Nerdrum och ytterligare några av hans elever finns där. Nerdrums målningar har mer än någonsin en motivsfär av science fiction, saga, myt, medeltid och de gamla mästarnas värld. Det är oförlikneligt, och på kvällen när salen tömts får jag en inte oangenäm känsla av att kunna slukas av hans märkliga krets.
Att kritisera kitschmåleriet är enkelt; manierism, tomhet, dåligt hantverk och stora anspråk är bara något av det som kan angripas. Nerdrum menar att det är svårare att lära sig att måla traditionellt än att skapa konceptuell konst och det är sant. Innan resan talar jag med Andreas Birath som undervisar i figurativ konst på Florence Academy of Arts filial i Mölndal. Han säger: ”att lära sig måla kan många, men att beröra med sin konst är alltid svårt och ovanligt.”
Ordet kitsch är i upplösning. Nerdrum vill utföra en semantisk judo-flip och få ”kitsch” att betyda det ”konst” betydde innan modernismen. Nog finns det ett behov; när konst kan innebära allt konstvärldens auktoriteter vill ha den till så har de också avskaffat ordets värde. Nerdrums makt utgår inte från de statliga institutionerna eller kultursidorna utan från de stora pengar han säljer för, från hans popularitet i vissa kretsar och från hans elever. Nerdrums studenter lever med honom och hans familj, de undervisas mot att de hjälper till något i hushållet. Den skola han bildat har producerat flera unga kitschmålare.
Några av de före detta studenterna är närvarande vid vernissagen. Helene Knoop bidrar till utställningen med bland annat verket ”Pygmalion”, en av mina favoritmålningar. Jag talar med några av dem och snokar efter konflikter mellan elever och mästare. ”Typiskt kritiker”, utbrister Knoop. Snarare typiskt mig.
Min lojalitet finns inte hos någon specifik konstriktning. Men jag är trött på somliga allmänt accepterade modernistiska hypoteser som florerar och det skulle roa mig att få bevittna en uppgörelse med det klass- och kvinnoförakt som finns i de modernistiska normerna.
Jag har en egen kärlek till kitsch. När jag växte upp omgav den mig, även om mina släktingar trodde det var konst. Det finns något sårbart och vackert över människans försök att tämja det sköna för att hänga det på väggarna. Att förneka kitsch och romantik är som att förneka människan.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar