Kakor till folket
Johan Malmberg har läst Annie Leibovitz nyutkomna bok som skapar fler frågor än den ger svar och Gunnar Bergdahl har hanterat en utmanande fototidskrift i elefantformat.
Bildmaterial
Annie Leibovitz bild av Kirsten Dunst, Versailles, 2006 i samband med inspelningen av Sofia Coppolas "Marie Antoinette".
fotoboken. Som porträttfotograf av våra största kändisar de senaste 30 åren står Annie Leibovitz i särklass. Stones turnébilder, Bette Midler i ett hav av rosor, Arnold Schwarzenegger på en vit springare.
Med tiden har Annie Leibovitz kändisstatus nästan växt förbi sina fotoobjekts. Hon har har tillträde överallt – från Versailles till Vita huset – och den sociala begåvningen är säkert en viktig nyckel även till hennes bilder. Men för min del har Annie Leibovitz aldrig tillhört de intressantare världsfotograferna, kanske för att hennes bilder snarare sätter folk på piedestal än avslöjar. Kanske är det den ytterst välbetalda hovfotografens naturliga begränsning att inte inrikta sig på att fånga det skeva, det avväpnande, sprickorna i fasaden som blottar något bortom imagen – som till exempelvis Richard Avedon var skicklig på.
Annie Leibovitz klär inte av någon känslor, möjligen kläder: en naken gravid Demi Moore och framförallt den nakne John Lennon i fosterställning intill sin Yoko Ono är ju på alla sätt intressanta bilder i en vidare kontext. I hennes självbiografiska Annie Leibovitz på uppdrag får man ett starkt intryck av att just detta är hennes starkaste egenskap som fotograf: envisheten, förmågan att inte släppa greppet förrän den perfekta bilden är tagen. Om det så betyder att plåta hela natten tills objektet bokstavligen är helt slut och sitter i kalsongerna framför dig.
Annars är boken en stor besvikelse som – likt hennes bilder – avslöjar väldigt lite om vem Annie Leibovitz är eller vad hon vill med sitt fotografi. Till exempel vore åtminstone jag nyfiken på att höra vad som hände med henne när hon på 90-talet förälskade sig och blev tillsammans med Susan Sontag och börjar fotografera journalistiskt från både Bosnien och Rwanda (det senare avhandlas i ett kort stycke). Ingenting om hur Sontag påverkade henne intellektuellt, ingenting om... någonting. Det är löjligt summariskt för någon som verkligen har saker att berätta.
Det finns förstås en annan sak man som läsare letar nycklar till i Leibovitz text, nämligen orsakerna till hennes så omskrivna ekonomiska kris. I höstas pantsatte hon hela sitt konstnärskap – alla bilder! – för en skuld på 24 miljoner dollar. Skuldsanering är påbörjad, men konkurshotet inte helt avvärjt. Ett par korta passager vittnar om hur reklam- (American Express) och modefotografering (Vanity Fair) gav henne helt nya ekonomiska ramar, och att det gav hennes nya möjligheter gentemot de fotograferade. Vilket på sitt sätt vittnar om hennes syn på fotografi.
Annars säger Leibovitz heller inget om detta. Om det får man i stället läsa i exempelvis New York Magazines långa "How could this happen to Annie Leibovitz?"-artikel i somras där Leibovitz privata lyxliv ger obehagliga Marie Antoinette-associationer; där hennes vidlyftiga fotostil tydligen smittat av sig på det privata.
Så blir bilderna paradoxalt nog dubbla på ett oväntat sätt. Inte så att man letar efter den porträtterades inre väsen – utan fotografens.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus