Rå, rak realism
Sverige sett med underklassögon en bit från ovan; från nionde våningen i förortens hyreskaserner. Crister Enander läser Rolf Almströms enastående ”Svart arbete”.
Bildmaterial
Kultur. Det är en bit kvar. Inte långt, men det är ändå en bit kvar. Ner till botten. Dit ner, där man inte längre har tak över huvudet, inte har en chans att få några timmars svartjobb så pengarna räcker åtminstone till några öl och röka. Där nere – där man lever utanför, där man inte längre existerar i omgivningens ögon – har allt hopp dött.
Platsen är Västra Frölunda, en trist förort för trasiga människor i utkanten av Göteborg; dessa tio grisskära höghus som i folkmun döpts till ”lösgommarna”. Det är där de lever eller – snarare – åtminstone försöker överleva från en dag till nästa. Nu är det tid att berätta vad som hände. Rolf Almströms återkomst som författare med romanen Svart arbete är lika välkommen som den är övertygande.
På nionde våningen sitter Danny och tittar ut genom köksfönstret. Det är han som skriver. Det är han som, till slut och – säger han själv – i brist på verklig handlingskraft, bestämt sig för att berätta. I minnet återvänder han till den där kalla satans hemska hösten, året 1993. Arbetslösheten var rekordstor, depressionen fastnade som flugpapper i vartenda medvetande och en allmän känsla av att ingenting längre var möjligt hade börjat sprida sig i samhället lika snabbt som råttorna en gång under den mörka medeltiden rände runt med digerdödens bakterier.
Danny intar något av en mellanposition i detta tristessens limbo mellan total undergång och tomma händelselösa dagar. Han lyckas bevara en viss distans till vad som händer; han iakttar, han ser vad som händer och drar egna slutsatser. Han följer inte enbart med strömvirveln som drar med sig så många neråt. Han har inte fastnat i träsket. Han dricker men inte för jämnan, han röker inte brass, stoppar inte i sig en massa piller, tänder aldrig på med rökheroin. Är det något han verkligen är beroende av så är det böcker. Han läser kopiösa mängder.
Sysslolösheten, de tomma och innehållslösa och djupt meningslösa dagarna som viker upp sig som en oskriven bok varenda morgon, är trots allt den svåraste utmaningen. Vad ska han göra med all denna tomma tid? Hur ska han hantera den påträngande känslan av att inte vara behövd?
De var tre killar från början. Redan i skolan hängde de ihop. Förutom Danny och Mikko var det Nisse Nubb som egentligen hette Tomas men det sade aldrig någon. Han var egentligen förlorad redan då, hade börjat fallet neråt tidigt. Och snabbt hade det också gått. Nu, efteråt när han sitter och skriver fram sina minnen, kan Danny inte riktigt förklara varför de tog hand om Nisse. Det var nämligen vad det handlade om. Att ta hand om Nisse Nubb. Han klarade sig inte själv. Hans farsa Harry var en av A-lagarna nere vid torget. Och vart hans morsa tagit vägen verkade ingen veta.
Mikko och Danny jobbar svart på byggen, det handlar mest om att riva ut och rensa i äldre hus som ska renoveras. Det är ett tungt slit. Det är ett riktigt skitjobb. Dåligt betalt och farligt. Inga skyddskläder, inga säkerhetsåtgärder. Det är mest friseglare, nersupna och utstötta som står där och huttrar i svinottan för att bli handplockade för en dags arbete. Heikko och hans närmaste man Stene sköter ruljansen. Alla de olika bolagen har på pappret ägare som alla sitter söndersupna nere på torget, så kallade målvakter.
Vändpunkten kommer när Mikko – som är den ende som har fru och barn – en dag skadas svårt när en vägg rasar i en de gamla kåkarna. Danny, som blivit tillsammans med en av byggnadsstäderskorna Janna, drabbas av insikten att de inte är unga längre. Livet har börjat, ungdomens ansvarfrihet och alla dess flyktvägar stängs en efter en.
Rolf Almström skrev på nittiotalet tre exceptionellt bra böcker, som starkt avvek från det gängse psykologiserandet och själslivsskavet. De var texter på allvar, som balanserade på eggen. Novellsamlingarna ”Sånt man säger” (1990) och ”Vanans makt” (1993) och kortromanen ”Mucka” (1996). Sedan bara tystnad. Tills nu, tretton år senare. ”Svart arbete” lever sannerligen upp till förväntningarna.
Det är en krönika om underklassens liv, om alla dessa som inte får plats, som inte syns eller hörs. Det är en svart sång, hård och uppriktig och lätt hatisk mitt i melankolin, om hur det är att falla igenom, hur lätt och smidigt samhället låter öppna luckan som enbart leder rakt neråt. Men också en skildring av hur det ändå är möjligt att bjuda motstånd, att inte låta sig uppslukas av monotonin, tristessen, den slentrianmässiga uppgivenheten. Att, trots allt, erövra värdighet och självkänsla.
”Svart arbete” är en rå, rak och realistisk roman. ”Mardrömmen är inte slödder med vapen. Vi skjuter ändå bara varandra. Mardrömmen är slödder med språk.”
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus