Historiens himmel över 1989
Ingela Brovik om en pågående filmfestival i Leipzig.
Kultur. Den 52:a internationella dokumentärfilmfestivalen i Leipzig, som lär vara den äldsta dokumentärfilmfestivalen i världen var under DDR-tiden en frizon för politiskt obekväma filmer från hela det gamla Östeuropa. I år har man (förutom ett initierat Afrika-tema, internationella tävlingssektioner och animationsfilm) en retrospektivserie kallad "Transit-89: Gdansk-Leipzig-Bucharest" med filmer som på olika sätt kopplar till året 1989. Mycket passande eftersom det var här i Leipzig som det hela började med måndags-demonstrationer som hela tiden växte till den 9 oktober 1989. Den dagen samlades 70 000 DDR-medborgare på Augustplatz, ett datum som folk här i Leipzig minns bättre än Berlinmurens fall, exakt en månad senare.
Om det i Berlin i dag finns en skepsis mot allt firande av 20-årsjubileet av Murens fall, finns här i Leipzig en stolthet över att det var här den fredliga revolutionen började. I "Transit -89" visas Andreas Voigts och Gerd Kroskes "Leipzig in Autumn", inspelad under hösten -89 då varje demonstrant, liksom varje dokumentärfilmare, riskerade att konfronteras med polis och militär. Dock ser vi stolthet och värdighet hos fabriksarbetare och demonstranter i den svartvita filmen.
När det äntligen blir fria val, som vi ser i Thomas Grimmas "Deutsch und frei" (Tysk och fri") är massor av medborgare på plats för att kolla att den demokratiska processen fungerar. Ännu mer intressant är den polska dokumentären "Workers" (1984) i regi av Mikal Bukojemski, Andrzej Chodakowski och Andrzej Zajaczkowski om hur Solidaritet föddes och utvecklades till en värdig motpart med regeringen för diskussioner om polska medborgares framtid 1980. Framför filmkameran följer vi det revolutionära skeendet, som avlyssnas av arbetarmassor via högtalare utanför lokalen där lätt högdragna regeringsföreträdare diskuterar med representanter för strejkkommittén, arbetare, vältaliga som filosofiprofessorer. Strejk, bön, uppror, genuin solidaritet och en enorm tilltro till Ordets makt, i Gdansk 1980, som i Leipzig, 1989.
Det är mycket gripande att se dessa stora grupper av medborgare som vill ta sitt ansvar för att skapa en bättre, mer rättvis värld. Filmen, i utsökt svartvitt foto, följer intensivt denna milstolpe i europeisk historia steg för steg och skapar respekt för människans förmåga att överskrida gränser.
Man skall vara djupt tacksam för att dessa dokumentärfilmer om europeisk historia finns. Jämförda med de nya tyska dokumentärer som visas på årets Leipzigfestival – som den gamle DDR-dissidenten Volker Koepps "Berlin-Stettin", en filmresa genom tre tyska tidsperspektiv eller Jean Bous "Kennzeichen Kohl" – har de äldre filmerna en dynamisk tidskänsla.
De nya dokumentärerna präglas av en hermetisk melankoli. I Koepps "Berlin-Stettin" finns scener där före detta DDR-medborgare ser sig själva i klipp från Koepps gamla filmer, med bitter sarkasm. DÅ fanns det vrede över politiskt förtryck – men NU? En tystnad, som om tiden stannat vid det emblematiska "miraklets år, 1989". Och i Helmut Kohl-filmen om fem män med samma namn som kanslern bakom "det tyska enandet" sammanfattar man sina liv före och efter 1989, med att man (trots allt) är nöjda. Men det syns inte i filmbilderna.
Där finns, som en skugga bakom filmens närbilder av ansikten, 1989 års utopier svävande i himlen över Berlin, Leipzig och Gdansk.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar