En ros till Gertrude Stein
Det är möjligt att en ros är en ros är en ros men vad är en intelligent
underkropp?
Bildmaterial
Kultur. Om man tror att man ska få svaret under föreställningen "What happened" som spelas på Teater Får 302 (till den 21 nov) så blir man frustrerad. Snarare försätts man i ett tillstånd där ingenting betyder något samtidigt som allt plötsligt framstår så isande klart. För var det något som hände för att där inte var någon som gjorde något?
Det är första gången som det här, Gertrude Steins första stycke (1913), sätts upp i Danmark, vilket man på sätt och vis kan förstå. För även om hon har hållit sig till klassiska 5 akter så finns det ingen handling, ingenting leder någonstans, orden är inte betydelsernas herrar och tvärtom men det är en ynnest att låta sig förvirras i det här kaxiga, men ömsinta, dekonstruktivistiska försöket som dessutom lyckas vara mer politiskt än något jag har sett på länge.
I boken "Gertrude Stein and the essence of what happens" skriver författaren Dana Cairn Watson att Stein ansåg att modernt tal är ett symptom på hur byråkrati hotar att bli till fascism och hur konformitet förstör humanitet, vilket är något som iscensättarna Joachim Hamou och Gritt Ulldahl Jessen – som även har översatt stycket – uppenbart har tagit fasta på. Publiken får först ta del av Gritts version där språket – orden – är det som väger tyngst. Efter pausen visas Joachim Hamous version där människorna plötsligt börjar överrösta textens kliniska icke-innehåll och allt spricker upp och börjar spreta och fånga in några av vår tids ständiga frågor.
Det vore synd att förklara förloppet som följer, man vill ju inte gå in och snitsla en förförelse, men förvänta er en jurist som går in och analyserar begreppet yttrandefrihet, Regina Lund som sjunger "Avalon", filmer av det danska hemvärnet i aktion, allt för sena reaktioner på vad Thatcher gjorde mot England, ett samtal mellan chikanos i L.A samt fantastiska versioner av Rachel O´Connors "Black Man" från "Breaking Glass och Klaus Nomi.
Och fler frågor.
Det kändes som att meditera med gåshud. Men hur skulle jag kunna skriva att skådespelarna var lysande och projektet vällyckat? Jag kan inte leva med att Gertrud skulle ha tyckt att jag var banal. Men en ros är en ros är en ros och det här är helt enkelt väldigt bra.
Dessutom borde Anders Mossling och Regina Lunds "broken" danska göra det här lite lättare att förstå för en svensk publik, så vill man se teater i Köpenhamn, ett stenkast från Nyhavn, så vill jag å det allra varmaste rekommendera den här föreställningen som följer en långt efter att ridån (som så klart inte fanns) har fallit.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar