Måste ha varit där för att förstå

Radovan Karadzic står inför krigsförbrytartribunalen i Haag, anklagad för folkmord. Efter ett besök i Sarajevo funderar den danske författaren Martin Glaz Serup över hur det är möjligt att förstå och hur man ska kunna berätta.

Kultur. Jag har en tid funderat över reseberättelsen, själva genren. Den är så populär, den finns överallt, i tidningar, magasin och böcker; människor som skriver om sina resor och upplevelser i andra länder, och de som läser om dem. Det är väldigt ... självsäkert, detta att resa ut i världen och åka tåg och äta på en restaurang och tala med en person på en bar och uppleva denna historiska plats och detta och detta och ta ett foto på det och skriva hem om det, tycker jag, att tro att det kommer att intressera andra – men det gör det ju. På ett eller annat sätt är det mycket maskulint, tänker jag, att ta en plats i besittning och sedan komma och berätta om den.

I Danmark är det vad till exempel Carsten Jensen, Kristian Ditlev Jensen och Thomas Boberg gör. De berättar för oss om de andra, men finns det inga upptäcktsresande kvinnor som skriver och, om de fanns, vilken skillnad skulle det göra, om någon? Nyligen råkade jag i ett stort gräl med en amerikansk författare om det sätt på vilket Bruce Chatwin gjorde sig intressant på andras bekostnad. Men det är ju lögn, sa hon, han besökte ju inte ens på de platser han skriver om i boken. Vi talade om "Drömspår", hans bok om Australien. Det är inte lögn, sa jag, det är fiktion, en sorts fiktion, reseberättelser är ju alltid en form av iscensättning. I så fall kan han iscensätta sig själv och de sina, sa hon, i stället för aboriginerna som inte har en chans att gå i svaromål. Hon är gift med en antropolog specialiserad på Australiens ursprungsbefolkning. Vi blev ovänner, det var obehagligt.

Att reseberättelser upptar mig allt mer, problemen med hur den andra, de andra framställs, beror på att jag själv har kämpat med en sådan text i över ett år nu. Jag har velat skriva den, försökt men gång på gång kommit till korta. Det blir inte bra, inte det jag vill åstadkomma. Egentligen har jag trott att det skulle vara som att skriva ett vykort hem.

Projektet har redan kostat mig vänskapen med den flicka i Bosnien-Hercegovina som jag mötte i maj i fjol när jag var i Sarajevo första gången. Jag intervjuade henne om hennes historia, hur hon hade kommit till Danmark som flykting under det bosniska kriget, hur hon hade valt att åka tillbaka så snart hon kunde, hur hennes liv var nu, hur det hade varit. Hon berättade välvilligt ända tills jag sa att jag tänkte skriva om det. Liksom ett vykort.

"Mitt privatliv är det viktigaste jag har", sa hon, "mig kan du inte skriva om och heller inte om min syster."

"Men jag ändrar namnen", sa jag.

"Nej", sa hon.

"Men jag är författare", sa jag, "det vet du, det är vad författare gör; skriver om verkligheten, avlägger vittnesbörd, ändrar namnen, flyttar runt på ett par detaljer för att berätta en större, viktigare historia. Folk i Danmark vet inte så mycket om kriget i Bosnien, även om det ligger så nära."

"Nej", sa hon.

"Well", sa jag. Och sen har jag inte hört ifrån henne. Jag har skrivit till henne flera gånger. Och med en dålig smak i munnen.

Jag fruktar att hon tror att jag bara sökte hennes vänskap, som något slags blodigel, för att få henne att berätta om det hon kallar det viktigaste hon har, så att jag skulle kunna skriva om det. Och jag fruktar att hon har rätt. Nyligen skrev jag till henne igen, frågade hur hon hade det. Jag skrev att jag inte har skrivit någonting om henne, att jag inget har skrivit om hennes syster, men hon svarar fortfarande inte på mina meddelanden på Facebook.

När jag ett par månader efter att ha träffat henne, som jag hädanefter kallar Azra, hörde att Radovan Karadzic hade tagits tillfånga i Belgrad och skulle utlämnas till krigsförbrytartribunalen i Haag, skickade jag genast ett sms till henne. Hon svarade omedelbart, hon var på semester i en by i Kroatien med sin familj, inklusive sin far som var på besök från Danmark. Hennes far miste merparten av sin familj under aktionen mot folket i Srebrenica i juli 1995. Det folkmord som Karadzic, som var de bosniska serbernas ledare, anklagas för att bära huvudansvaret för. Bland annat. Cirka 800 civila, muslimska män och pojkar blev avrättade. När massakern ägde rum hade Azra, hennes far, mor och syster uppehållit sig som flyktingar i Næstved i lite mer än ett år.

Azra och hennes syster gick i dansk skola, hennes mor var på sjukhus, allvarligt cancersjuk, och skulle snart dö. Azras far, jag vet inte om han redan arbetade men han skulle i alla fall göra det senare. Inte som pizzabagare, grönsaksförsäljare eller taxichaufför utan i sitt eget yrke. Resten av Azras fars familj dog i Srebrenica. Azras sms var glatt De hade ännu inte hört att Karadzic tagits tillfånga på en buss, var det verkligen sant, skrev hon, så underbart. Hon skrev att särskilt hennes far var mycket glad, att han var mycket lättad.

Precis hur de fyra hade lyckats att ta sig till Danmark blev aldrig riktigt klart för mig. Azras mors sjukdom kunde inte behandlas i Bosnien. Därför flögs de i helikopter till Kroatien och kom vidare därifrån till Danmark där hon lades in på Rigshospitalet. Det var den historia jag fick höra men när jag ifrågasatte den, till exempel därför att Kroatien och Bosnien-Hercegovina vid den tidpunkten var i konflikt med varandra, avvisade Azra mig, inte ovänligt men så som jag skulle bli det av andra jag talade med: om du inte var här kan du inte förstå hur det var.

Azra var på flygplatsen första gången jag kom till Sarajevo. Jag var tillsammans med fem andra danska diktare, vi skulle alla delta i Sarajevos internationella poesidagar. Eftersom Azra kunde danska skulle hon vara vår tolk. Det regnade och det kändes faktiskt underligt att vara där, i Sarajevo, som jag läst så mycket om. I minibussen på väg till hotellet passerade vi en del minareter som stod som fingrar i en dikt av Henrik Nordbrandt; så minns jag att jag tänkte. Allting påminde mig om någonting annat.

Fotografier, oftast av offer för krypskyttar, offer för artilleriangrepp, den ensamme cellisten i frack i ruinerna efter det ödelagda nationalbiblioteket. Krigets konkreta spår överallt, husfasader och vägar med hål efter skott och granater, flervåningshus som fortfarande stod som ruiner, mer än tretton år efter krigets officiella avslutning, påminde mig om skillnaden mellan att förstå en sak intellektuellt, genom att höra talas om eller läsa om den, och att förstå den fysiskt, med kroppen, genom att vara där själv. I båda tillfällen finns det gränser, tror jag, för hur mycket man egentligen förstår. Vad som finns att förstå. Det är inte osant bara för att det låter banalt.

Vi frågade hur det gick med återuppbyggnaden. Sarajevo, sa Azra, är ojämförligt den stad i Bosnien-Hercegovina som fått mest pengar till återuppbyggnad. Hur var det med de många kyrkogårdarna, flockarna av vita stenar som syns överallt i staden, fanns de här också före kriget? Under belägringen var det farligt att transportera folk till de riktiga kyrkogårdarna, sa Azra, och det fanns inte plats till de många döda. Man begravde folk där de stupade och där det var plats, i stadens parker.

Jag antar att det är den historiska laddningen i en plats som gör att så många intresserar sig för att resa. Att man vill se något. Märka suset från de andra, det andra, det som fanns här före oss, det vi, om vi har tur, kan läsa om i tidningarna eller se på tv. När jag läser reseberättelser får jag ofta den irriterande känslan att författaren har varit på wikipedia eller läst ett par böcker i ämnet för att pliktskyldigt kunna ge oss dessa fakta instuckna mellan de fysiska upplevelserna som om någon stuckit en slang från ett lexikon ner i texten, eller så; fyllt på. Men visst verkar det väl relevant att berätta, om och om igen, att omkring 12000 människor miste livet i Sarajevo under den tre år långa belägringen och att de flesta av dem var civila.

Det verkar relevant att berätta att staden är liten och vacker och omgiven av berg varifrån den bombarderades. Det verkar relevant att peka på att bron där ärkehertig Franz Ferdinand blev mördad i juni 1914, skotten i Sarajevo som utlöste Första världskriget, faktiskt är en mycket liten bro. Sarajevo kallas Europas Jerusalem. Viktiga moskéer, synagogor och olika slags kristna kyrkor ligger sida vid sida. På den danska ambassaden frågar jag hur det var med människorna, med de bosniska serberna, de bosniska kroaterna och bosniakerna, som är de bosniska muslimerna. De som besöker de olika helgedomarna, bor de fortfarande sida vid sida som före kriget?

Mannen från ambassaden skruvade på sig. Låt mig säga såhär, sa han, det råder fortfarande en mycket stark ovilja mellan många före detta grannar, för att använda en eufemism. Bosnien-Hercegovina är inte något rikt land, man har ännu inte kunnat locka turisterna, som i Kroatien, det finns cirka fyra miljoner invånare, situationen är bräcklig. Många anser att självstyret i Republika Srpska är Radovan Karadzics egentliga seger. Det infördes med Dayton-avtalet som i november 1995 banade väg för fred i landet. I Republika Srpska bor nu de flesta av landets bosniska serber. Kosovas nya självständighet gentemot Serbien har skapat ökad rädsla för att också Republika Srpska ska kräva självständighet.

I Bosnien-Hercegovina förvaltas folkstyret på så sätt att det på alla nivåer sitter representanter för de tre största etniska grupperna, alla funktioner är trefaldigt besatta, man har tre ministrar för allting, de bestämmer en åt gången och var åttonde månad byter man ordförande i presidentämbetet. Det medför mycket långsamma och mycket dyra beslutsprocesser.

"Men det går framåt, på sitt eget sätt", sa mannen på ambassaden, "vi har ju vatten i kranarna och elektricitet, men..."

USA har investerat massivt i regionen men har nu dragit sig tillbaka och har överlåtit åt Europa att hjälpa och stödja.

"Vi får hoppas vi klarar uppgiften", sa han. Det är fortfarande en lång väg till såväl EU- som Nato-medlemskap.

Några dagar senare i Mostar gick vi, några stycken, förbi ett fängelse. En man stod vid ett fönster, höll i gallret och ropade ett samtal med en kvinna på gatan. När han såg oss vinkade han, jag vinkade tillbaka, han ropade, "could I please go with you?" Vi skrattade, jag ropade, "sure, come on!" Och vi gick vidare.

Mellan de poetiska plikterna – uppläsningar, paneldebatter, workshops – kördes vi varje dag till Författarnas hus för att äta lunch. Azra hade också lovat att guida mig i pausen men hon ville inte äta i Författarnas hus.

"Det är typiskt bosniskt", sa hon, "en massa kött och öl."

Så i stället gick vi ut och åt pizza och drack läsk och pulverkaffe. Jag frågade Azra om många saker, om hur det hade varit att vända tillbaka för fem år sedan, hon och hennes syster, utan deras far, efter att ha varit borta under de viktiga ungdomsåren. (Jag tror verkligen jag uttryckte mig så klumpigt.)

"Som att komma hem", svarade hon snabbt, "som om jag inte alls varit borta. Allt var så förvirrat när vi reste härifrån, min mor var sjuk, kriget, allting. Att komma tillbaka på detta sätt är som att få en möjlighet att börja om."

Det överraskade mig att hon var muslim. Kanske på grund av hennes ljusa hår, hennes blå ögon och för att hon dricker öl.

"Varför frågade du om jag var muslim", sa hon. Jag blev generad. Ja, varför frågade jag det? Jag sa att jag försökte förstå den politiska situationen, kriget, den etniska logiken. Jag pratade och pratade och skämdes.

Skulle jag kommit på tanken att fråga en nästan främmande människa i Danmark om hennes religiösa eller etniska eller sexuella tillhörighet? Jag tror inte det. Azra är kulturmuslim ungefär som jag är kulturkristen, hon har varit i moskén 5-6 gånger i sitt liv, sa hon. Jag försökte ursäkta min skamlöshet men Azra var inte förnärmad.

"Jag vet mycket väl att ni gärna vill veta en massa saker", sa hon. I verkligheten kände jag att jag hade kommit på mig själv med att internalisera ett slags dikotomitänkande, ett oss och ett de; när Azra nu var så lik mig, kunde hon omöjligt vara muslim. Faktiskt är – eller var – hon, förutom ett par andra jag mötte i Sarajevo, de enda muslimska vänner jag har. Jag har inga i Danmark.

Tillbaka i Författarnas hus kallades jag över till ett bord av en lokal diktare jag hade träffat tidigare. En korpulent och hjärtlig man som inte försökte dölja att han drack. Under poesifestivalen var han dessutom aktuell med en bok. I jackfickorna hade han exemplar av sin nya diktsamling som han just fått av sin förläggare. Han sålde dem på barerna för pengar han använde till drinkar. Vid bordet satt också två andra män. Den ene, teaterregissör och författare från Kroatien, liknade de fina fotografierna på Hemingway, tänkte jag, det grå håret, fiskarvästen, skrattrynkorna.

Den andre sa inte mycket, jag uppfattade varken hans namn eller nationalitet, bara att han var poet. Jag skulle beställa något på deras räkning, vad som helst. Jag beställde en öl och en brännvin – et sæt – för övrigt ett oskick utanför Danmark, att blanda på det sättet.

"I like your poem, very good, very good poem", sa poeten som hade bjudit över mig, och slog mig hårt på skuldran. Jag hade läst upp min dikt vid festivalens öppnande, på danska medan en bosnisk översättning projicerats på en duk bakom mig. Dikten jag läst handlar bland annat om folkmordet på Balkan.

Han sa något mer, något om ett särskilt avsnitt av dikten men jag förstod inte riktigt. I stället berättade de krigshistorier. Innan jag anlänt var jag säker på att det var krigen, det är ju i praktiken tal om flera olika krig, i samband med Jugoslaviens upplösning, men det krig, the war, alla hänvisade till är det bosniska kriget – från mars 1992 till november 1995. Den kroatiske författaren kallade på en ung kvinna som arbetade som vår tolk. Han hade varit i Sarajevo under belägringen, på poesifestival, det var medan Kroatien och Bosnien-Hercegovina var i krig med varandra, det hade inte varit lätt att komma över gränsen.

En ung kvinna, hon hade varit 19, hade å festivalens vägnar tagit sig an honom medan han hade varit i staden.

"Varför ser du inte till att komma bort från Sarajevo", hade han frågat henne.

"Därför att min mor är rädd för att något ska hända mig", sa hon. Alla vid bordet skrattade. "Vad skulle kunna hända henne", sa den kroatiske författaren, "att hon blev förälskad? Att hon hade sex? Vad?"

Kvinnan som översatt hade själv varit i staden under hela belägringen, hon hade gått på gymnasiet. I kvarteret där skolan låg hade varannan invånare dödats. Undervisningen fortsatte ändå, elever tog sina examina, folk gick till sina arbeten och till skolan varje dag trots att de skulle ta sig förbi krypskyttarna.

En av hennes kamrater hade en dag kommit skakande till ett prov i skolan. Lärarna hade frågat honom; varför skakar du, är det på grund av krypskyttarna? "Jag bryr mig inte om krypskyttarna", hade han svarat, "jag är nervös för provet."

Alla kring bordet skrattade.

"Det är så mycket jag inte kan förklara för dig, så mycket du inte kan förstå", sa den kroatiske poeten till mig; "de andra här" – han slog ut med handen – "de andra här, de förstår det, för de var här".

Martin Glaz Serup
Martin Glaz Seup är författare, redaktör och driver bloggen kornkammer.blogspot.com.
Hans senaste utgivna bok är långdikten "Traffiken är uvirkelig" (Borgen).

Översättning: Diana Holmberg

Martin Glaz Serup