Minns muren

I morgon är det 20 år sedan Berlinmuren föll. Johan Malmberg har läst om muren som byggdes och revs. Och om den mentala muren som består.

Kultur. Graffitiglada skärvor spreds snabbt över världen. En euforisk förebådan om en ny tid.

Men från insidan var muren grå. ("Socialism i DDR:s färger" var en oironisk slogan inför landets 40-årsjubileum 1989.) Muren var obarmhärtigt dödsbringande. Grå.

Låter nu det som en självklarhet, en något uppfordrande självklarhet, kanske det är passande att till märkesdagen inte bara ägna framåtskridandet en tanke. Utan att minnas murens offer. Inte som en lärdom; kanske snarare som ett spenglerskt konstaterande om civilisationers naturbundna undergång.

Det kan vara passande att dra sig till minnes den svenska hållningen gentemot Östtyskland. Jag minns med uppriktig genans första maj i Östberlin 1989. På Alexanderplatz ölade jag en halvdag med Alex, vi kan kalla honom så, innan han förbannad stegade iväg när jag inte tog hans rädsla för Stasi på allvar. Så mina vänner och jag strosade nerför Karl Marx Allée och fotograferade rödvimplade ungar, Freie Deutsche Jugend, och lånade ett Gorbatjovplakat ur ett demonstrationståg. En öldränkt lek i försommarvärmen, diktaturen tedde sig inte så skrämmande. Det är som en östtysk vän säger till författaren Björn Cederberg – mest känd för sin film om vännen och Stasispionen Sasha Anderson – i hans bok "Berlinmuren", en av många minnesböcker som präglar litteraturutgivningens tyska höst: "Allt det som jag hatade var något exotiskt och vackert för dig".

Min egen aningslöshet är på sin höjd pinsam, Björn Cederbergs romantisering intressantare. De kan båda ses i skenet av ett allmänt svenskt gullande med Honeckers diktatur. Sverige sågs av DDR ända fram till landets upplösning 1990 som ett föredömligt, lättsocialistiskt brödrafolk. Taggtråden i stängslet mot omvärlden tillverkades bokstavligen i Gnosjö. Samma år som muren föll legitimerade Ingvar Carlsson regimen genom ett officiellt statsbesök. Bara två år tidigare var tre ministrar på DDR-besök, skriver Birgitta Almgren i "Inte bara Stasi... Relationer Sverige-DDR 1949-1990", bland andra jordbruksminister Mats Hellström som ville se om de östtyska kollektivjordbruken kunde vara en modell att dra lärdom av!

I skenet av all naivism. I skenet av all unken "ostalgie" som idylliserar en gammal diktatur. I skenet av muren som symbol, först för delningen av Europa efter andra världkriget som blev till Kalla kriget, sedan som symbol för öppning och framtidstro. Bortom allt detta har Peter Handberg skrivit en enastående bok, "Släpp ingen levande förbi", en minnesbok över murens offer som konfronterar systemförsvararna i alla dess former. Den inleds med att Peter Handberg som pojk sitter med sin mor i en tågkupé i Berlin och fantiserar om vilka som är mördare. En föreställning som vägrar släppa taget. Handberg skriver en bok om sitt eget liv i Berlin interfolierat med ett skoningslöst upplägg; historierna om murens offer radas upp. Nästan alla med dödlig utgång.

- Marienetta Jirkowski, 18 år, gravid, sköts på själva murkrönet hållandes pojkvännens hand. Hon dog i öst, han fick leva i väst.

- 15-årige Heiko var en bit från muren men gavs ingen chans att vända om, gränsvakterna tömde sina magasin.

- Femårige Cetim Mert skulle hämta sin boll i floden. Västberlins brandkår ville hjälpa men fick avslag från östtyska gränsvakter alltmedan pojkens familj såg pojken drunkna framför dess ögon.

Historierna är obarmhärtiga mot all relativisering av "Den reellt existerande socialismen", en östtysk eufemism bland många. Diktaturers nyspråk kan te sig komiskt på håll, nedbrutet i enskilda fall är de perversa. Regimen beklagade aldrig en förlust, aldrig ett enda av de hundratals (antalet osäkert) som dog vid muren. I stället omskrivningar, klinisk ingenjörstyska lånad från nazisterna. Döda=destruerade. Semantiskt blev människan ett (o)djur. Heikos mor fick ingen ursäkt utan ett "Ni har fött en landsförrädare!".

När börjar åtskilda grannar tala skilda språk? Man brukar säga fyra, fem generationer, skriver Björn Cederberg, men får själv uppleva hur hans östberlinska vänner upphör att förstå västspråket. Att klistra "fascist" och "förbrytare" på allt västligt må låta korkat, men det sätter också gränser. Finns det ett språk för en drömd värld – i väst – bortom den? Herta Müller skriver om diktaturens offer i "Kungen bugar och dödar" att "Frågan 'Vad tänker du på nu' skulle ha varit som ett överfall".

När muren restes hade tre miljoner östtyskar lämnat landet det senaste decenniet. En mindre ström gick faktiskt åt motsatt håll (åtminstone 20 000 per år), mest fattiga arbetslösa. Denna massiva brain drain ansågs ohållbar, den 13 september 1961 gavs 50 000 gränspendlare – de som dagligen passerade gränsen mellan Öst- och Västberlin – ett utlimatum. Stanna eller lämna? Så sattes de första taggtrådsstängslen upp, följt av vakter, hundar, kameror, minor och så småningom automatiserade sensorstyrda mördarmaskiner kallade SM-70.

Murens anatomi är mer än måtten 15 cm bred, 3,6 m hög och 155 km lång. Den var också repressiv, mentalt och immateriellt. Och den sträcker sig bortom sin gråa uppenbarelse. Östersjön var av vatten, men en mur. En mur av radar och hydroakustisk apparatur. Ett liv i väst var frihet (varje år kapitaliserade östtyskarna på sin diktatur genom att sälja cirka 1200 fångar till väst, i en minst sagt bisarr handel) – men Stasi fortsatte hålla uppsikt.

Många tyskar menar att muren finns där än i dag. Men hade Honecker fått bestämma hade den verkligen stått där rent fysiskt. När DDR föll hittades ritningarna till en ny blinkande high-techmur som skulle stå färdig till millenieskiftet; en uppiffad variant av den trista gamla grå. Laserscannrar, mikrovågsmaskiner, vibrationsmätare – den nya utformningen låter som en hollywoodsk sci fi-dystopi.

En ny dödsmur blev aldrig verklighet, tack och lov. Men heller inget firande till tioårsjubilerandet. Kanske för att, som författaren Robert Menasse skriver i "När muren föll", man 1999 mest oroade sig för millenniebuggen Y2K som var ett slags digital motsvarighet till muren; en potentiell systemkollaps.

Kanske är det därför som 20-årsjubileet är så oerhört upphaussat. Till märkesdagen rivs en symbolisk frigolitmur på den gamla murens plats. En påminnelse om muren som föll – men kanske lika gärna om murar som ständigt måste raseras. (Redan på 80-talet längtade 40 procent av gamla östmedborgare som flytt hem. I dag röstar 12 procent av tyskarna på gamla DDR-socialister i ny skepnad, Linke.) I skuggan av murens mentala rester är Peter Handbergs rasande memento över murens offer alldeles central.

Utan dem kan inte framtiden diskuteras.

Johan Malmberg johan.malmberg@hd.se042-489 92 31