I Lillhongas fotspår
Bildmaterial
Fede Nilsson och Karin Bertling i "Nasty Old People" av Hanna Sköld.
Gunnar Bergdahl. Vad göra om man tröttnar på att vänta på besked om pengar? På att försöka paddla sig fram i den byråkratiska sirapen av konsulenter, filminstitut, regionala filmfonder, ansökningstider och blanketter? Det är ju film man vill göra!
Man gör den i alla fall. Precis som Robert Lillhonga gjorde med "Hata Göteborg". Vänner och bekanta, nyfikna professionella som uppskattar drivet, ett mindre banklån och så kör man.
Så gjorde Hanna Sköld från Malmö. Hennes film "Nasty Old People" är en långfilm om en ung kvinna som är med i ett nazi-gäng, har en svastika tatuerad på armen och jobbar på hemvården bland bittra, elaka och hemska åldringar.
Det är en säregen blandning av absurditet och normalitet. Av extremer som konfronterar varandra och med en kärleksfull filmisk känsla där inte minst det drömlika, lite svävande fotot imponerar. Åldringarna är verkligen vedervärdiga, scenbyggena lite Roy Andersson light, den unga Mette med sina förvirrade nassekompisar på resa från människoförakt till insikt. Där får hon sällskap med Torkel Petterssons (den mest namnkunnige i gänget) kyrkogårdsvaktmästare. Det är inte alls illa. Tvärtom. Det riktigt ångar av begåvning.
Hennes film är nu ute på turné men har sedan en dryg månad funnits på nätet för fri nedladdning (nastyoldpeople.org). Minst 30 000 nedladdningar har det blivit hittills – en imponerande publiksiffra även för en normalbudgeterad svensk debutfilm. Gerillarörelsen av ideella översättare som finns där ute i cyberrymden har sett till att "Nasty Old People" erbjuds på ett 10-tal språk och 35 000 kronor har donerats av gratisanvändarna.
"Snart ska min film ligga överst en vecka på ryska varianten av Pirate Bay", berättar en Hanna på gott humör när jag ringer henne, "och en bio i Ukraina och en i Tyskland vill visa den. Nu åker vi dessutom runt i Sverige så att filmen kommer med i Filminstitutets räkning av svenska biolångfilmer."
I dag har dessutom Björn Kangers långfilm "Oskuld " biopremiär i det pulserande Malmö. Han lånade 35 000 kronor – till banken sa han att det handlade om att renovera ett badrum – och startade inspelningen för fyra år sedan. Resultatet är förvånansvärt bra. Det är mycket Malmö, mycket samtid, lite kantigt här och där men kärlekshistorien med dess förvecklingar, hot och komplikationer är engagerande. De unga skådespelarna gör hyfsade insatser och Kanger, som fotograferat, producerat, klippt och regisserat, visar rå och ren filmtalang.
Malmönatten är mörk och kall och i sina bästa stunder – vilka är glädjande många – påminner "Oskuld" om Josef Fares "Leo" från 2007. Här finns en kombination av indiekänsla och smarta bildvinklar och klipp från öppningsscenens lilla hälsning till Jim Jarmusch till filmens brutala slutpunkt.
Det brinner en eld i dessa unga filmare som inte kan köpas för pengar.
Så snälla Filminstitutet ge med detsamma sådana till Hanna Sköld och Björn Kanger!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus