Superhjältejul i rymden
Bildmaterial
Kultur. Supersnällasilversara och Stålhenrik är Sara Edwardssons och Henrik Ståhls väldigt mänskliga superhjältar. Många barn känner dem redan väl från Bolibompa där avsnitten normalt går ut på att duon rycker ut när barn är i nöd, då tar Supersnällasilversara den räddhågsne Stålhenrik på ryggen och flyger från sin planet till jorden. Lite klumpigt och vilset hjälper dem sedan barnen så gott det går.
Till den jubilerande 50:e julkalendern har våra superhjältar åldrats och sitter nu på pensionärsplaneten Julstjärnan – där evig jul råder, huga! – och försöker få tiden att gå. När de ska passa barnbarnen Vega och Nova börjar de berätta om sitt första stora äventyr tillsammans: historien om hur Barnverket en dag plötsligt förvandlades på grund av en superelak superskurk: Gjerta (utan hjärta).
Episodformen är vansklig att utvärdera efter att bara ha sett de fyra inledande avsnitten, det kan hända att historien hittar sin form allteftersom. Till exempel lär här finns en kommande central intrig om hur Vega och Nova springer på ett eget mysterium på Julstjärnan medan de tränar sina superkrafter. Vi får väl helt enkelt hoppas på det bästa. Upplägget för årets jubilar är långt ifrån dåligt, men rörigt och inkonsekvent:
Det är Marvel blandat med svensk radhusrealism.
Det är musikal och sagostund.
Om vi tar det första först. Oavsett om julkalendrar har utspelat sig i skånska slott och herresäten (”Mysteriet på Greveholm”) eller i futuristiska silverhem som Anders&Måns fjolårskalender ”Skägget i brevlådan” är det roligt när miljöer blir annat än de småputtriga helylleidyller som alltför många julkalendrar lutat sig emot. Därför för temat superhjältar med sig vissa förhoppningar. Och visst, kostymerna och några grafiska rutor är på plats. Och när den intergalaktiska historien landar på jorden möter vi de mest klassiska klatschiga superskurkar under befäl av Eva Rydbergs Gierta. Ett rätt skönt gäng redan innan Anna Blomberg i Trillingarna Tinnitus ens dykt upp! De här typerna bör kunna bära serien en bra bit på egen hand.
MEN, mycket till serietidningsestetik blir det aldrig. I stället ger scenografen Giertas entourage där på Barnverket en retromiljö möblerad i den numera så omhuldade 60-talsstilen. Det är inga soffor för superhjältar!
För det andra. Sara Edwardsson är åtminstone hemma i min Bolibompasoffa en populär programledare med oförskämt bra humör och nära till sång utan att bli flåshurtig. Men frågan är om sången verkligen borde ha hängt med till julkalendern. I ”Superhjältejul” är låtinslagen, så här långt, riktigt usla riffiga musikalnummer. När de trängs in bland en historia i rymden, en på jorden, en sagostund, rimmade resuméer och mycket därtill – känns blandningen väl rörig, osorterad.
Supersnällasilversara och Stålhenrik är ju gubevars folkpensionärer. Så det kanske inte är så konstigt att vi får sätta tron till att det är andra som ska göra det. Och är det något som känns lovande i ”Superhjältejul” är det förstås att här finns massor av färgstarka karaktärer i Barnverkets skräckkabinett, de som har till uppgift att förstöra allt roligt för barnen. Får de figurerna rätt manus bör de bli sevärda under december månad.
Som klippt och skuren för superskurken Gjerta är hon förstås, Eva Rydberg. Hon som tidigare varit med i det som ofta kallats tidernas bästa julkalender, ”Trolltider”, som visades inte mindre än tre gånger (1979, 1985 och 1994). Nu levererar hon fysisk fasa alldeles briljant. Men hon blir nog snällare framåt julafton.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar