Tornen faller igen och igen och igen

Mustafa Can inleder kulturens artikelserie i tio delar om 00-talet. Han går tillbaka till attacken mot tvillingtornen och födelsen av den i omvärldens ögon nya männskan – Homo Islamicus.

00-talet/kultur. Lördagen den 22 september 2001 är jag sen till en middag. När jag stiger in genom dörren ser jag ett femtontal människor som minglar. Eftersom jag inte är så bekant med alla gästerna går jag in och lyssnar försiktigt av samtalen.

Alla pratar om terrorattackerna mot New York.

Om gripande artiklar om barn som väntat på att pappor och mammor skulle komma hem till födelsedagsfirandet. Om hjältarna brandmännen, om överlevande i luftfickor, Michael Jacksons stödsingel, sänkta räntor, nedgång i resebranschen, heliga krig, ny terrorhot och mjältbrandsskräck…

De som samtalar, frågar, resonerar, uttrycker oro, rädsla, sympati är beresta, frisinniga och nyfikna konstnärer, journalister och författare. Under ett av samtalen vänder sig en av dem mot mig och frågar:

– Förresten, Mustafa, vad tycker du om terrorattacken?

Tystnaden lägrar sig samtidigt som blickarna riktas mot mig.

Jag häpnar över frågan, sansar mig och svarar:

– Ja, vad kan jag tänkas tycka när tusentals oskyldiga mördas i ett vansinnesangrepp? Jag tycker naturligtvis att det är jävligt synd att inte hela jävla New York sattes i brand. Jag känner mindre respekt för terroristerna för att de INTE lyckades bomba Los Angeles, Chicago och Washington också. Eller hela jävla landet, och radera USA från världskartan.

Jag möts av tystnad och förstummelse, innan frågeställaren ber om ursäkt:

– Jag menade inget illa. Jag vet ju att du tycker det är förskräckligt… jag ville bara veta vad du… ja… i egenskap av muslim… tycker…

Ingen händelse på 2000-talet har präglat politiken och dess retorik, kulturen, juridiken och människorna i samma omfattning som attacken mot New York. Kriget i Irak, Afghanistan, oroliga börser, kontrollsamhället, hårdare gränskontroller, godtyckliga arresteringar, frysningar av penningmedel utan domstolsbeslut, Guantánamo, allt oheligare allianser mellan diktaturer och demokratier…

Ännu idag påminner mig den där middagen för åtta år sedan, om att jag fick en ny framtid den 11 september 2001, klockan 8.58 amerikansk tid. Utan mitt bifall blev jag kollektivansluten till gruppen Homo Islamicus.

Ty bilderna av de fallande tvillingtornen är fastbrända i vår minnesbalk. Sprutande eld, tusentals ton stål, betong och glas som sprängs, dammolnen, askan, rasmassorna, de desperata skriken och ropen. Tornen föll inte bara den 11 september, de fortsätter att falla igen och igen. Det är moderniteten som grusas, allt det vi åstadkommit, den västerländska civilisationens triumf koncentrerad i två byggnader, två kapitalistiska tempel i världens huvudstad. Vi fortsätter att fly från begravningen av den förtroliga och välbekanta världen men det finns ingenstans att fly. Vi är de muslimska fundamentalisternas fångar liksom World Trade Centers offer var det. Historien fryser till i det ögonblicket som världen blir oigenkännlig.

I vår iver att världen skulle bli överskådlig som den en gång varit, så att vi kan navigera som vi alltid gjort, evakuerades förnuftet, misstänksamheten detonerade och skräcken dövades med bombkrevader över Afghanistan och Irak.

Fram till terrorattacken i New York reflekterade jag sällan över att jag är muslim, om än sekulär. Alltsedan dess påminns jag ständigt om det, och avkrävs svar på vad jag tycker om slöjan, halalslakt, talibaner, källarmoskéer. Eller: Vad tycker jag egentligen om judar och Israel? Om USA, homosexualitet, kvinnlig omskärelse, självmordsbombare, Salman Rushdie, Ahmedinejad, Hamas…?

Det är ibland ett dött företag att svara. Ju mer jag förklarar desto mer misstänkliggjord blir jag. Förklaringarna blir till anklagelseakter i sig. Som vore det att upphäva tyngdlagen genom att kunna vara muslim och för demokrati, vara kurd och europé på samma gång.

Hur fruktansvärd terrorismen än är, är verkligen hotet från muslimer värre än det som skapades 9 augusti 1945, då atombomben släpptes lös? Har det värsta inte redan inträffat? Kolonialismens miljonhövdade offer, Förintelsen, Stalins massmord, Kambodja, Rwanda, Bosnien, Tjetjenien…?

Och vi som skulle slungas in i en ny era av möjligheter och en ny frihet med den röda farans sammanbrott 1989. (Jag skriver ”vi” eftersom jag känner mig som ni, samtidigt som jag är en av ”dom”).

Men redan med första Gulfkriget retirerade Europa. Vi började begränsa våra identiteter – politiska, geografiska, etniska, religiösa. Med 9/11, tolv år efter Berlinmurens fall, mitt i den moderna överflödstillvaron, sattes stora delar av västvärldens existentiella världsbild i gungning och vi kröp ivrigare in bakom andra murar. Ifrån de trängre inhägnaderna fick vi – för själsfridens skull – ett oförsonligt behov av att peka på det som särskiljer.

Nog är det så, att när världen inom oss ligger i mentala ruiner, när vi drabbas av det som Aristoteles benämnde horror vacui, ”skräck för tomrummet”, vill vi skapa livet åter.

I detta mentala belägringstillstånd går identitet från att bli en utvecklingsprocess över tid och rum till en snabb uppgift och vi måste ha någon/något att ta spjärn emot för att kunna formulera eller definiera oss själva.

Jo, vi ska och vi måste kunna föra en religionskritisk debatt, som när andra ideologier sätts under lupp. Diskutera kvinnoförtryck, könssegregering, flaggbrännande fanatiker och shariadogmatiker som drömmer om kalifatets återkomst och antisemitisk propaganda. Blotta religiösa företrädares kognitiva dissonans, alltså förmåga att bortförklara, släta över eller ändra utsagor och tolkningar efter egna behov eller viljan att framställa sin religion i uteslutande harmoniska penseldrag.

Men den 11 september 2001 blev muslimerna språngbrädan varifrån massan skanderar att den är unik.

I detta mentala tillstånd planterades nya och gamla föreställningar om Muslimen. Därefter skavdes de in tillräckligt länge i den offentliga diskussionen och ristade breda skåror i folkdjupet. Historien har visat att civilisationens hinna är tunn. Plötsligt finns inte längre några gränser för vad människor kan säga och göra. I denna gradvisa tillvänjningsprocess tappar människan måttstocken för den moraliska värdeglidningen. Då förlorar till och med vanligtvis frisinnade människor proportionerna och förklarar sin upptrappade retorik som berättigade frågor och undersökningar.

Att diskutera islam och muslimer har därför blivit till en daglig träning av demokratireflexerna. En mentalhygienisk åtgärd.

Jag syftar nu inte främst på anhängarna till alla de högerpopulistiska partier som växt sig starkare i Europa i skuggan av 11 september och som ägnar all sin energi åt muslimer.

Ämnet islam/muslimer har institutionaliserats, är ett stående inslag på ledarsidor, insändarsidor, i kulturartiklar, i partipolitiken, i debattprogrammen, i fikarummen, i bastun, i filmer, i bästsäljande böcker. Vi har blivit så besatta av det, så upptagna, så oroliga, så diskussionsvilliga att muslimen blivit till en utfällbar illustrationsplansch över hotet mot majoritetens västerländska själsfrid.

Jag ser inte islamofober i varje buske, jag talar inte om ett folkligt hat mot muslimer, inte om ett allmänt språkbruk som alltid innehåller förgripligheter. Jag talar om vår besatthet av och vårt överdrivna intresse för islam och muslimer.

Och om misstänksamheten, en källa för grumliga fantasier – en känsla mycket svårare att bemöta än öppet hat. I misstänksamhetens natur ligger något ouppklarat, hotfullt, en avgrund; du ser alltid en annan människa än den som står framför dig, hör och ser annat än de faktiska orden och handlingarna. Verkligheten blir en annan än den som man omges av.

Det känns märkligt att behöva uttrycka något självklart, men jag och 1,2 miljarder muslimer ockuperar våra sinnen och vår vardag med annat än Gud, terror och heliga krig.

Eller tänker jag aldrig på kärlek? På min begynnande flint? Boräntan? Jobbet? Min dotters framtid? Varför får jag sällan frågor om vad jag tycker om Kyotoavtalet, klimatkrisen, EU (jo, jag har åsikter om det europeiska projektet), marginalskatter (jo, jag har ett förhållande till skatter), årets Augustprisvinnare (jo, jag läser böcker)?

Skulle ni också fråga om jag som västgöte möjligtvis har något förhållande till västgötahistorier skulle jag kunna berätta om de två nyinryckta på P4 i min hemstad Skövde. De skulle bekanta sig med stan en kväll och stannade en gubbe och frågade var nattlivet fanns, han svarade kvickt:

– Jo, ho tok tåget te Götebörg.

Mustafa Can