Karneval! Karneval!
Naturalismen har klivit av scenen och kastat av sig sin borgerliga kostym. Björn Gunnarsson tycker sig höra en glädjesuck över att teatern under 00-talet hittat tillbaka till sitt queera ursprung.
Bildmaterial
Carmen är en man på Malmö stadsteater
Trettondagsafton ruckar på könsrollerna på Göteborgs stadsteater.
De tre musketörerna rockar i rosa på Stockholms stadsteater.
00-talet/Kultur. Tiden är sent 1990-tal. Platsen en liten halländsk bygdegård. Riksteatern turnerar med David Mamets "American Buffalo", en pjäs om manliga förlorare och utanförskap. I salongen sitter ett tiotal personer. På scenen agerar tre manliga skådespelare med avspänd rutin i naturalistisk stil. Regissör är naturligtvis en man, Magnus Bergquist. Det känns som väldigt länge sedan.
Den svenska teaterns utveckling under det gångna decenniet kan ta sin början där. Mycket är väldigt annorlunda nu. Naturalistiska uppsättningar, det som lite slarvigt brukar kallas Stanislavskij-stil, (eller på amerikanska method acting) har blivit så sällsynt att man med häpnad noterar när det någon gång förekommer. Olof Lindqvist, numera chef för Regionteater Väst, gjorde 2005 en uppsättning av O’Neills "Lång dags färd mot natt" på Göteborgs Stadsteater där den psykologiska realismen var intensiv in i minsta gest och replik.
Föreställningen saknade både distanseringar och metateatrala påpekanden, både regissörstillägg till stoffet och modernisering i tidsmiljön. Den var helt igenom fantastisk i sin stora förtätade närvaro. En pjäs av en manlig dramatiker, om manliga problem, med män i alla rollerna och en manlig regissör är numera förmodligen otänkbart. Möjligen kan det gå för sig om temat är manlig homosexualitet.
Att teatern har omfamnat queerteorin är inget märkvärdigt. Den västerländska scenkonsten har varit queer hela sin existens, alltsedan tragosbockarnas löspenisar guppade i de athenska festivalerna. Man kan nästan höra scenkonstens glädjesuck över att äntligen ha blivit befriad från den borgerliga smakens bigotteri. Äntligen får skådespelarna klä sig i det motsatta könets kläder igen, äntligen får karnevalens hela frivolitet blomma ut på tiljorna.
För första gången någonsin har svenska institutionsteatrar fler kvinnor än män som teaterchefer, och fler kvinnor som konstnärliga ledare. Det konstaterar Scentidningen Nummer, efter en genomgång av 53 offentligfinansierade skådespelshus.
Att antalet kvinnliga regissörer och dramatiker som fått sitt genombrott under 00-talet är stort behöver man ingen statistik för att konstatera. Nu återstår bara för kvinnorna att erövra huvudrollerna, sedan är förvandlingen total.
Man undrar om de där båda förändringarna har med varandra att göra. Om den anti- eller postdramatiska, performanceinspirerade, genreöverskridande, ironiska, språkmaterialistiska teatern – vad man nu väljer att kalla den – också innehåller en estetiskt immanent genuskritik. Kvinnornas inmarsch betydde naturalismens utmarsch.
Förmodligen är det så, därför att den klassiska naturalismen är så förknippad med män. Manliga huvudroller och manliga dramatiker, och den typ av auktoritet över suggestionsmedel, synvinklar och psykologiska tolkningsramar som feminister kallar patriarkal.
Till och med Lars Norén, den främste av socialrealister, kröp in i den stiliserade minimalismen innan decenniet var tillända. Till saken hör också att Tyskland tagit över Englands och USA:s roll som vägledare och inspirationskälla. När Krister Henriksson för några år sedan gjorde Edward Albees tragiska äktenskapsdrama "Vem är rädd för Virginia Woolf?" skedde det i samarbete med en privatteater, och föreställningen marknadsfördes som fars. Sitcomkomediennen Suzanne Reuter spelade Martha. Stackars Albee, som slet så hårt för att överträffa både Strindberg och O’Neill i psykologisk naturalism.
Privatteatrarna har annars hamnat i en knivig situation där de subventionerade teatrarna stjäl publiken, med Stockholms stadsteater i spetsen. Satsningarna på spektakulära bensprattelföreställningar av underhållningsberättelser ("De tre musketörerna", "Djungelboken") är den andra sidan av naturalismens död.
För den publik som inte står ut med performanceskriken (som ärligt talat lika ofta är viskningar) brer teatern på med hela effektmaskineriet av kostymer, rekvisita, dekor och musik.
Det är en underlig vändning, att samtidigt som teatern blivit mer konstnärligt seriös än den någonsin varit i Sverige, med introduktion av kontinental filosofi och samtida genusteori, så blir den också ytligare och alltmer underhållningstillvänd.
Alltsammans avspeglar väl vår tids djupa rädsla för allvar.
Och kanske är det just detta som var naturalismens dödssynd: att den i längden blev tämligen tråkig.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus