”Vad gör du just nu?”

Under det första decenniet av det nya millenniet har vår uppfattning om tiden förändrats. Bodil Jönsson reflekterar över hur den nya tekniken påverkar vårt sätt att tänka.

00-talet/kultur. Lite speciellt var det allt att för tio år sedan gå in i vår tideräknings nya årtusende. Rädslan för 00-buggar i datasystemen blandade sig med förhöjda nyårskänslor. Domedagsprofetior konkurrerade med förväntan inför något ovanligt positivt förnyande knutet till 2:an. Nu är det första decenniet redan över, och inte en kotte funderar längre över om det är mest rätt att säga tvåtusen eller tjugohundra. Vad mer är det som vi vant oss till under 00-talet, ja, vad blev det överhuvudtaget för decennium?

Först något om tio år som ett tidsintervall. Det är egentligen ganska lagom långt för att tänka kring. Inte så långt att vi alldeles glömt bort hur det var tidigare, men inte heller så kort att det mesta är sig likt. Det har faktiskt hänt mycket mer än vi till vardags tänker på. När jag i somras kom hem från fjällen med bilder på 700 MB, funderade jag exempelvis på hur jag fotograferade för tio år sedan. Jag hade en digitalkamera redan då, men det var inte var mans egendom, och framför allt var det inte alls så många pixlar inblandade då som nu. Bloggade gjorde vi inte, googlade gjorde vi inte heller. Man talade inte om tjock-tv (det behövdes inte för nästan ingen hade skaffat platt-tv), barnvagnsbio, fredagsmys eller curlingföräldrar (det omnämnda är ett litet urval bland 00-nyorden från Svenska Akademien). Inte heller trodde vi att gratistidningarna skulle finnas kvar in på 10-talet och till och med stärka sitt grepp. Somligt (som Svensk Kassaservice) hann ju både komma och gå.

Glöm det där med teknikfientlighet eller teknikvänlighet – tekniken är numera så inflätad i våra vardagar att den inte går att tänka bort. Just därför är det mycket intressant vad det är för sidor hos oss människor som blivit tydligare genom de senaste tio årens teknikutveckling. Det var förresten då någon gång på sena 90-talet som jag såg en man som stod och pratade med julskinkorna. Eftersom jag har arbetat mycket med människor med kognitiva problem, undrar jag inte så sällan i sådana lite svårförståeliga situationer om jag skall höja beredskapen för att kanske hjälpa till med något. Den här gången tog det flera sekunder innan jag insåg att han faktiskt bara pratade med någon, sin fru kanske, om huruvida han skulle ta en julskinka på 3.8 eller 4.2 kg. För min del var det första gången jag såg en handsfree-mobil utanför labbmiljön. Och det var väl inget att säga om det, det var väl bara alldeles väldigt praktiskt och positivt – eller?

Jag har börjat undra över detta medan åren gått. Vad gör vi med mobiltelefonen och vad gör den med oss när nästan ingen längre självklart tar egna beslut i vardagens alla småsituationer utan i stället hela tiden måste rådgöra med någon annan? Vad blir det då för tid över till det som höjer sig i alla fall något ovanför detaljnivån? Var för sig är förstås mobiltelefonsamtalen, Facebook-inläggen och bloggandet praktiska och nätverksbefrämjande – men tillsammans?

Facebook har blivit den stora sajt där många rör sig kring huvudfrågan ”Vad gör du just nu?” När mina barn var små, ringde de ibland till mig på jobbet och frågade just så: Vad gör du, mamma? Och från barn är detta en i allra högsta grad berättigad fråga – men vad sker när nu vuxna människor lägger så mycket tid på att berätta vad de gör att berättandet inte sällan tar längre tid än själva görandet? Det man gör just nu, kunde ju tidigare bara de närvarande observera – och de såg det i sitt sammanhang. När vi så skall berätta om det för någon som inte är där och därmed inte alldeles självklart också känner till hela sammanhanget, blir det så mycket yta och nästan inget djup. Lite skrämmande är det, om vi är på väg mot att berättelsen är det verkliga, inte själva livet i sig. Har kanske ”se-ut-som-kulturen” (allt från Ikeas träliknande plastfilmer på möbler till imiterade granitdiskbänkar, marmorgolv och ansiktslyftningar) nu ersatts av berätta-om-kulturen?

Från 5 BG till 5 AG – de här tio åren har fört oss från År 5 Before Google till År 5 After Google. Detta välsignade Google som gör att genast en fråga föds i huvudet på dig går den liksom direkt ut i fingrarna på tangentbordet – och vips är svaret där. Utmärkt korttidseffektivitet, absolut, men hur är det i det långa loppet? Inte sällan kan vi ju svara på både egna och andras frågor genom att kombinera och fundera utifrån det vi redan har i huvudet. Men en hel del av det hjärngymnastiserandet avstår vi nu allt oftare ifrån – med vilken effekt?

Kanske med samma staccato-effekt som den i det nya sättet att hantera tiden som ett NU åtföljt av ett nytt NU och så ännu ett. För länge sedan hängde då ihop med nu och nu ihop med sedan – bonden med bara en häst kunde inte gärna säga att nästa år tror jag att skörden blir fem gånger så stor, så därför skall jag nu skaffa fyra hästar till!

Men så gör man idag inuti förväntningsekonomin och där cirkulerar i varje ögonblick mer pengar från framtiden än de som är resultatet av alla människors arbete i stunden. Intecknandet av framtiden, ja, till och med indragandet av framtiden i nuet, finns inte bara inom ekonomin utan i allas våra liv. Vi kan inte längre planera eftersom vi vet att vi snart ändå måste planera om (improvisera) i stunden.

Kolla gärna på en byggarbetsplats så får du se hur mobiltelefonen numera är så dominant att man knappast kan förstå hur det gick att bygga hus innan mobilen var var mans egendom och kunde användas för detta ständiga kombinatoriska omplanerande.

Vår tid borde döpas till prenässansen – vi håller hela tiden på med det ännu inte födda. Därmed kan vi inte heller få återkoppling på om vi tänker rätt eller fel – för framtiden är ju faktiskt inte redan här. Människor utan återkoppling är illa ute: vi är inte så kloka som vi inbillar oss, och vi behöver alla dessa omläxor – nu tänkte/ gjorde du fel igen! – så att vi kan lära av dem och inte komma alltför fel.

Fint är det att vi inte stressar så mycket som vi gjorde de sista åren på 1990-talet. Då fanns fortfarande önskan att leva på det gamla sättet, men den var uppblandad med trycket från allt det nya: kraven på ständig tillgänglighet, önskan att också immateriellt skaffa sig precis hur mycket som helst (av information, kontakter, communities, datorspel), på plats- och tidsoberoendet.

Resultatet blev att de människor som inte klarade att sätta sina gränser själva, de klarade sig helt enkelt inte utan gick in i den beryktade väggen. Fast de hade klarat sig utmärkt något decennium tidigare för då var det självklart att det var normbildningen snarare än individen som avgjorde inom vilka områden hon fick och skulle agera.

Att det krampaktiga stressbeteendet nu har lossnat lite grand framgår inte bara av statistikens siffror med färre stressrelaterad-ohälsa-sjukskrivningar.

Det märks också i attityderna – det är helt enkelt inte inne att ha alltför mycket att göra. Även om mycket återstår, har vi på tio år tagit oss ur det värsta stress-träsket, hurra! Men orsaken är inte så kul. Den handlar om att vi helt enkelt har gett upp. Kapitulerat inför det småttigas dominans och slutat förvänta oss att livet skall rymma så mycket annat än allt detta lätt-och-lagom som vi förser varandra och oss själva med från morgon till kväll – och som gör oss alla (oberoende av ålder) undan för undan allt barnsligare.

Men detta kan förstås vända när det blir fler som kommer på att prenässansen faktiskt inte är särskilt kul. Det kan hända att 00-talets småttigheter var en nödvändig mellanstation mellan 90-talets panikjäkt och 10-talets mer meningsinriktade tillvaro.

Själv ser jag i alla fall med spänning fram emot hur det kommer att gå för Obama och andra mindre barnsliga, det vill säga mer fullvuxna, aktörer som inte bara tar sig själva på största allvar utan också sina medmänniskor och deras liv.

Jag är med andra ord väldigt glad och förhoppningsfull utifrån att just han kommit fram och jag tror att Bush-perioden 2001–2009 kan ha varit en nödvändig förutsättning för detta.

Ser jag på prenässansen på samma sätt som på Bush, så kanske jag vågar säga att det bedrövliga 00-tal som nu snart är över kanske varit nödvändigt för att det sedan skall komma ett upplyftande 10-tal.

Bodil Jönsson