00-talets lilla barnaskara
Efter årtionden med Mama, nannies och curlingföräldrar analyserar Malena Janson hur det gick till när barnen blev till spektakel under 00-talet.
Bildmaterial
00-talet/Kultur. ”Vad ska vi äta till middag i dag, Tindra?” ”Fiskpinnar, köttbullar eller sushi?” ”Med pasta, couscous eller nudlar?” ”Findus, Zeta eller Coop?” Frågorna ställdes av en välmenande pappa till en fyraårig flicka med Pippi Långstrump-peruk på Konsum häromdagen. Aldrig tidigare, sägs det, har vi låtit barnen ta större plats i våra liv. Lagt ner mer pengar på dem. Högre värderat deras säkerhet, trivsel och utveckling. Pratat om dem, skrivit om dem, månat om dem i den utsträckning vi gör i dag.
Ändå blir de dagligen, på mikro- såväl som makronivå ifrågasatta, ignorerade och inkompetensförklarade. För trots att barndomsforskare inom samhällsvetenskap och humaniora alltsedan 90-talet hävdat barns kompetens saknar minderåriga en mängd juridiska, politiska och sociala rättigheter. De är i stort sett osynliga i statistik och vetenskap. De blir alltmer exponerade i medierna men skyddas inte av några specifika pressetiska regler. Det är nu 20 år sedan FN:s barnkonvention kom till – men i praktiken tycks rättigheterna handla mer om rätten att synas och höras på ett ytligt plan än att ges makt och inflytande i vårt land.
För barn i Sverige i dag är endast skenkompetenta med skenmakt. Våra barn anses kompetenta nog att bestämma vad vi ska handla för mat. De ges även makt att bestämma vad familjen ska hyra för film till fredagsmyset, utan att ha en chans att orientera sig i det utbud som domineras så fullständigt av amerikanska mediekonglomerats glättiga dvd-omslag. Samt får själv välja t-shirt och byxor i klädaffären, utan att ha en sportslig att stå emot den stränga genusordning som gäller i butiken: till höger blåttgråttsvart i styva tyger för pojkar, till vänster rosaröttlila i åtsmitande tyger för flickor.
Men de anses inte kompetenta nog att leka ensamma. Eller gå själva till skolan. Eller vara på fotbollsträningen utan en förälder. De ska hela tiden tas om hand, underhållas, iakttas. Härom veckan var jag den enda som lämnade min son på kompisens födelsedagskalas; alla andra föräldrar satt artigt leende runt väggarna i festlokalen och tittade på sina kalasblyga barn. I två timmar. Jag är också den enda som lämnar min dotter på träningen; de andra mammorna och papporna står och huttrar i en och en halv timme vid bollplan. För vems skull? Visar vi våra barn respekt genom att övervaka dem? Eller förmedlar vi genom detta agerande att de är inkompetenta, beroende, ofria?
Men det finns å andra sidan ett område där barns kompetens tas tillvara till hundra procent i dag och det är den individuella prestationen. Att förverkliga sina drömmar. Vi stöttar helhjärtat våra barn när det handlar om sång och dans, idrott och att synas i medierna.
I SVT sänds Lilla Melodifestivalen där barn genom att efterlikna vuxenvärlden tävlar mot varandra. Det sägs att barnen skrivit sina egna låtbidrag, men av originalet finns inte mycket kvar när vuxna producenter, stylister, sminkörer och koreografer gjort sitt.
Lilla sportspegeln riktar sig till en allt yngre publik och i fyraårsåldern kan man sätta ungarna i basket- och handbollsträning och det är bara ”på lek” men barns lek behöver man väl inte schemalägga och betala för?
Grundtanken i Wild Kids är att placera barn i en främmande miljö, tätt på varandra, konkurrerande med varandra och därefter trigga dem att känna sig överlägsna eller underlägsna varandra. Den populäre programledaren Ola Lindholm tycker att det är fullt förenligt med att lansera sig själv som barnrättigheternas banerförare.
Egentligen är väl den här utvecklingen blott en återspegling av vuxenvärlden och därför föga förvånande. Fokuset på individen har skärpts, kollektivet har förvandlats till ett suddigt flum hemmahörande i det 70-tal som många av dagens småbarnsföräldrar vuxit upp på och därför tar avstånd ifrån. Skenet, det utåt synbara, har blivit viktigare än substansen.
Men man kunde önska att i samma stund, någon gång i början av 2000-talet, som det blev status att ha barn även skulle ha blivit status att vara barn. Men icke. I samma stund som vi kunde vi köpa märkesnappflaskor för hundrafemtio kronor, läsa om kändismammors stressiga vardagslycka och bedåras av manliga biceps tatuerade med barnnamn, förvandlades barnen från att vara subjekt till att i första hand vara spektakel – nåt att visa upp, stoltsera med och underhållas av.
Inte konstigt att Pippi Långstrump aldrig blir inaktuell.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus