Den som inte arbetar ska heller inte äta
Runt 1930 släppte Josef Stalin loss hela sin sovjetiska förtryckarapparat.
Målet var att utrota kulakerna som klass. De var självägande bönder som nu
blev statens huvudfiende.
Gunnar Bergdahl. De skulle bort, dessa profitörer på arbetarklassens stat och de skulle ersättas av kollektiva kolchoser. Resultatet av dessa brutala tvångsåtgärder blev en fruktansvärd hungersnöd i Ukraina. Mellan sex och åtta miljoner människor beräknas ha svultit ihjäl dessa svarta år för ungefär 80 år sedan. Även i de områden där Ukrainas svarta jord gav goda skördar gick människor under. Någon individuell prövning existerade inte. Ty som Stalin oförblommerat uttryckte saken; "den som inte arbetar ska heller inte äta".
Så kan man uttrycka den så kallade arbetslinjen – vår tids mest använda konsensuspolitiska slagord – i dess mest extrema form. Det är förstås ett svindlande avstånd mellan Stalin och Fredrik Reinfeldt och hans minister för socialförsäkringsfrågor Cristina Husmark Pehrsson (m). Men associationerna går sina egna och obevekliga vägar när jag konfronteras av de skandalösa konsekvenser som "reformen" för Försäkringskassan bär med sig.
I veckan har vittnesmål staplats. Cancersjuka ska stå till arbetsmarknadens förfogande, deltidssjukskrivna ska lämna fasta anställningar, violinisters sjukskrivning får bekostas av andra än den kollektiva sjukförsäkring vi trodde att vi alla hade. Och så vidare. Regeringen förefaller tack och lov vara på reträtt även om Reinfeldt häromdagen fortfarande försvarade den nya sjukförsäkringen: "Människor kommer i kläm. Det är nästan oundvikligt i varje samhällsförändring." Oundvikligt var ordet 1930 också och frågan kvarstår. Hur kan sådant stalinistiskt tankegods bubbla upp till ytan i vårt Sverige 2009?
Är du sjukskriven lille vän? Skaffa dig ett annat arbete! Är du cancersjuk, lille vän? Nog kan du jobba ändå! Har du ont i lilla armen som du för stråken med över din violin? Glöm dina 20 år av träning och fördjupning av din musik! Är du arbetslös!! Skärp dig! Annars blir det sänkta ersättningsnivåer!
Vart tog det mjuka samhället vägen? Det där varje människa bidrar efter sin förmåga och får tillbaka från vårt kollektiva arbetes frukter efter sina behov? Det är hög tid att efterlysa den förrymda socialliberalismen i dessa kollektiva bestraffningstider.
Tanken att varje människa är en okränkbar del av vår tillvaro är ingen ny uppfinning. Den födde fram rösträtt och demokrati, den ligger till grund för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, den har trampats ner och smutsats, den har förnekats och förbjudits – men den har överlevt som humanistisk vision. Så här skrev till exempel den engelske politikern och prästen John Donne redan i 1600-talets början:
"Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela; sköljes en jordklump bort av havet, varder Europa i samma mån mindre, såsom ock en udde i havet bleve, så som ock ett jordagods, tillhörande dina vänner eller dig själv; varje människas död förminskar mig, ty jag är innesluten i mänskligheten; och sänd för den skull aldrig bud och fråga för vem klockan klämtar; den klämtar för dig."
Ett citat att hålla levande i en tid då klockorna klämtar för allt fler.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus