TV-rummet som dog

Johan Croneman minns ett årtionden då kulturlivet av ren ängslighet kramade ihjäl skräp-tv – och fick såklart mer skräp-tv på köpet.

00-talet/Kultur. Någon ber att man skall minnas något, och omedelbart börjar man tänka på allt man glömt. Man minns också rätt många till synes meningslösa saker. Skall man sitta i ett kök och försöka minnas ett helt decennium hinner ljusen brinna ner.

Mycket faller i glömska innan det ens blir ett minne. Kanske lika bra det. Och hur privat kan man bli? Och hur personlig?

Det privata blev i alla fall offentligt under 00-talet, och offentligheten blev privatiserad. Bloggandet blev stort – i mediekretsar. Bland bloggarna finner man ett mer personligt tilltal. I media sägs generellt att allt intressant finns på bloggen.

För ett år sedan bloggade Thord Eriksson, journalist på tidningen Fokus, om att bara sex (6) procent av de som använder nätet någonsin läser en blogg. Men ändå.

Apropå det personliga tilltalet: Först skriver man till exempel något om konsten, med tillägget, tycker jag alltså, sedan berättar man vad man har för konst hemma, vilka konstnärer man hatar och vad man vill göra med dem, och varför de flesta av dem är färgblinda (de dricker tinner).

Det får mig att minnas en liten kort bit från Mosevisionen i Mosebacke Monarki. I slutet av 1960-talet skulle Mosevisionen precis som Sveriges Television, både presentera nyheterna – och kommentera dem. (Jag minns inte ordagrant.)

– Och hur skall det fungera, undrade reportern.

– Jo, om vi till exempel skall rapportera från en eldsvåda så är ju nyheten: Det brinner! Men skall vi kommentera nyheten så säger vi: Det brinner som fan!

Det kan vara väldigt betydelsefulla saker också, som man både minns och glömt. Men gränsen mellan det betydelsefulla och det betydelselösa är numera tunnare än det tunnaste. En osynlig vägg skiljer något till synes betydelselöst från det betydelsefulla. Helt ogenerat, lätt nonchalant, skall man kunna gå däremellan.

Bloggare blev författare och författare blev bloggare. Det blev korsbefruktning och korsfästning i ett. Det skapades en slags medial återanvändning, man recyclade varandra och texterna. Bloggarna reclaimade samtalet.

Bloggare & entreprenör, ingen klår det visitkortet.

Idag gillar man både högt och lågt. Det kan bli problem annars.

Jag anser till exempel, på fullt allvar (jag vet att många av er nu tror att jag skojar) att "Dansbandskampen" är betydelselöst och att ett till synes ordinärt "Agenda" är betydelsefullt. En halvtimme efter att jag publicerat ett sådant provokativt påstående blir jag uppringd av diverse redaktioner inom diverse media.

"Kan du utveckla detta? Vi skall ha en debatt om högt och lågt", säger de, "kan du komma?" "Hur lågt får man gå då", säger jag på skoj. "Vi tänkte ha Peter Settman i studion, och så dansbandsbloggarna Erwin Rasta och Fatima Goldmeir, bägge filosofer, modedebattörer, socialantropologer, vinkännare och populärkulturanalytiker. Och så Göran Greider."

Jag avböjer.

Genom detta uttalande har jag därmed slagit fast att jag ogillar allt underhållande, allt som är roligt, folkligt, festligt. Jag gillar inte ens teve.

Under 00-talet blev det viktigare att kommentera ett tv-program än att se ett. Det finns kritiker som tagit det ad notam.

I slutet av 90-talet, och under så gott som varje år under 00-talet, har medieanalytikerna (de är nu fler än landets undersköterskor) basunerat ut att televisionen är död. Under en stor del av detta 00-tal har jag ägnat mig åt att titta på teve – aldrig tidigare under mina år som journalist och kritiker har jag mött fler läsare, fått fler brev, mejl och telefonsamtal.

Jag har en stor flyttkartong proppfull med brev. Mycket hat, mycket hot, mycket kärlek. Nästan obehagligt många tycker som jag.

Teven betyder mer för människor idag än någonsin tidigare. Det verkar vara en besynnerlig paradox.

Det är sant att riktigt unga människor allt mer sällan sitter ner och fredagsmyser framför tv:n, vi har en 13-åring hemma som ALDRIG ägnar sig åt traditionellt tevetittande, eventuellt bortsett från veckans avsnitt av Simpsons (som han redan sett).

För honom är själva burken och manchestersoffan stendöd, han skulle aldrig någonsin komma på tanken att följa en teveserie som återkom med ett avsnitt i veckan, under 12 veckor. Idiotiskt helt enkelt. För honom är det en meningslös distributionsform. Han ser på teve när och hur han vill, och med vem han vill. Och inte vid teveapparaten.

Det är teverummet som har avlidit. Egentligen var det inte en dag för tidigt. Vi hade tevekällare när jag var liten.

I teves barndom kände vi oss sammanförda av televisionen, enade, vi kände samhörighet. Jag berättar för Folke, 6 år, om tevekällaren. "Säkert pappa." Jag berättar att det bara fanns en kanal när jag var liten, och att programmen var i svartvitt. "Säkert pappa." "Men det är sant!" "Säkert pappa."

Ett tag såg tevebilagorna ut att försvinna från tidningarna – på 00-talet blev kvällstidningarna istället helt och hållet tevebilagor. Allt relateras till vad vi antas ha sett på teve dagen/kvällen innan.

Kvällstidningarna parasiterar desperat på televisionen, med ambition att göra egen. Televisionen kunde knappast ens ha drömt om att få den draghjälp de får – helt gratis. Utan teve inga kvällstidningar. Jag vet, chefredaktörerna på både Expressen och Aftonbladet skulle ivrigt förneka detta. Med vilken trovärdighet då?

Teve tabloidiserades i samma takt, kriminaljournalistiken kom i perioder att närmast dominera nyhetskanalerna. Och gör det fortfarande. I stort sett alla stora teveaktörer kom att flirta med publiken, när de inte hånglade upp den. Det är inte längre en fråga om vad teve kan sända – det är en fråga om vad man kan övertala helt vanliga människor att göra. Direkt, i realtid.

Jag älskar teve, är beroende av teve, jag kan hitta hur mycket sevärt som helst att titta på, varje dag, året runt. Men det är trashteve som säljer. Och vinner. Och som sagt: Tas på största möjliga allvar. 00-talets största kulturkram gick till Skitprogrammet. Ängsliga kulturjournalister gav helt upp av rädsla för att bli kallade snobbar.

Kulturjournalister på 00-talet blev som rättskaffens medlemmar i Kpml:r på 1970-talat: De tog på sig kostym på 1:a maj – för det gjorde arbetarna.

Låt dem inte trycka till dig på kafferasten när du står på dig – skräpet försvinner inte av sig själv. Man får sopsortera.

Mitt bästa teveminne från det gångna decenniet? Det är klart att jag vill berätta om det! Den 28 oktober 2003, någon gång strax efter 22, kom min höggravida fru in i sovrummet. Hon var jäklig arg. Hon hade sett Björn Ranelid och Linda Skugge i en snart klassisk debatt på teve, Linda tyckte att Björn var ful, Björn tyckte att Linda var dum. Min fru stod vid sänggaveln, viftade och halvskrek om tevemediet och debatten och nivån på det offentliga samtalet. Då gick vattnet. Sex timmar senare föddes Folke.

Man minns som sagt allt möjligt.

I en av Woody Allens allra bästa filmer, i alla fall en av de smartaste, "Stardust Memories" från 1980 (det här minns jag tydligt), funderar huvudpersonen Sandy Bates (Woody Allen) över när han egentligen var riktigt lycklig i sitt liv.

Sandy, framgångsrik New York-regissör, minns plötsligt en gång när han satt hemma vid köksbordet i lägenheten på Manhattan och åt yoghurt direkt ur förpackningen. Han slevade i sig och tittade på sin älskade. Hon låg på magen, på golvet, i samma rum, på en matta och läste en veckotidning.

Sandy skedade yoghurt, Dorrie (Charlotte Rampling) tittade då och då upp från sitt tidningsläsande, bläddrade och log.

Sandy tittade på sin Dorrie, log igen, och var lycklig – i kanske 35 sekunder. Ett sådant där mellanrum i tiden. Han minns det som ett av de bästa ögonblicken i livet.

Helt ärligt så erbjuder inte teve den lyckan, den finns i andra hålrum. Däremot kan teve ofta få oss att tänka på det som teve inte kan erbjuda, television förskjuter och förändrar perspektiv som vi ibland inte visste fanns. Teve får oss helt enkelt ofta att minnas något annat, att tänka på annat. Det är kanske teves framtid.

Johan Croneman