Förklädda barn
Ett nummer av Kritiker, den nordiska tidskriften för litterär kritik och
essäistik, på temat bilderboken, det låter lovande. Men så är det här med
den litterära kritik som gör anspråk på högre abstraktion och ambitioner än
dagstidningsvarianten.
Bildmaterial
Kritiker
nr 13, December 09
tidskrift. Visst skrivs också dagstidningskritiken för att skribenten och tidningen ska tjäna pengar men också för att ge läsaren både en vidgad diskussion och lite konsumentupplysning. Dagstidningens kritiker för ett samtal med såväl läsaren som bokens författare.
Tidskriften Kritiker innehåller mycket av en annan typ av kritik: den som verkar skriven för att skribenten behöver akademiska prestigepoäng. Sådana texter ska i bästa fall också ingå i ett samtal, med andra specialkunniga personer, men ofta hamnar de i samma tråkiga fack som en del doktorsavhandlingar: uppvisningsfacket.
Strategin är rätt genomgående i detta bilderboksnummer: skribenten presenterar en personlig läsning av en eller ett par böcker som verkar slumpmässigt tilldelade. Varför skulle just dessa böcker bestås denna ära? Den frågan får jag inget svar på men någon har i alla fall valt dem och de verkar representera en liten del av vad konsensus betraktar som gräddan av senare års nordiska bilderböcker.
Efter att ha tagit del av flera sådana läsningar slår det mig att den verkliga stötestenen tycks vara de kulturella trösklar som gör en bok uppskattad och begriplig i sitt ursprungsland men långt ifrån så i ett grannland. Naturligtvis – samma skillnader som vi lägger märke till i alla andra inblickar i det danska, norska och finska måste ju återfinnas i böckerna vi skapar för våra respektive barn. Är det till exempel någon som tror att den danska boken som har aborterade foster i huvudrollen kommer att bli en översättningsframgång? Vilket möjligtvis är synd, om jag rätt förstår Mikael Nydahls artikel om Oscar K:s och Lilian Brøggers "De skæve smil".
Artiklarna har sorterats i tre kategorier: de som handlar om bilderbokens form och rytm, de som uttrycker omsorg om böckernas målgrupp, barnen, och de som handlar om hur bokskaparna upprättar ett rum kring sitt ärende, bilden som bjuder in barnet. En jag gillar är Amelie Björks "Varför ska jag vara bäbis?" som ifrågasätter rösten, tilltalet i välkända småbarnsböcker. Hon utgår från sin egen högläsningssituation med barnet som åhörare och kommer fram till att den är minerad med outtalade avsikter: "nej, de här böckerna är mallade efter min vilja att skynda på barnets mognad. Och om det nu är ett sådant civilisationsprojekt det handlar om, varför inte vara öppen med pedagogiken? Varför ska jag vara Bäbis, när allt jag vill är att Bäbis ska vara jag?"
Intressant är det också att läsa barnbokskonstnären Anna Bengtssons "Att formge ett barn" där hon så klart redogör för yrkesmänniskans konkreta överväganden. Hon menar till exempel att det inte är särskilt stor idé med att göra huvudgestalten till ett djur om det ändå inte i grunden skiljer sig på något sätt från barnet, om det alltså bara är ett förklätt barn. Däremot är det meningsfullt om djurhuvudpersonen bjuder på något icke-mänskligt. Som exempel nämner hon Maria Jönssons spyfluga Astrid genom vars ögon vi får uppleva hur det är att promenera omkring i taket. Hon pekar också på bokbildernas sociala miljö; ofta finns det ingen sådan.
Exemplet på en som skapar en identifierbar miljö, där det är möjligt att känna tillhörighet, är Gunna Grähs med sina Hejhejböcker.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus