Bilder från ett getto

Vår medarbetare Lotta Schüllerqvist har rest till Gaza och betraktar ett samhälle som förtvivlat söker normalitet ett år efter invasionens fasor. I fyra ögonblicksbilder skildrar hon blandningen av hopp och förtvivlan.

Kultur. Rafahgränsen

Vi åker söderut på den mångtusenåriga Salah Eddin-vägen från Gaza City mot Rafah. Taxin far fram i halsbrytande fart bland åsnekärror, lastbilar och mer eller mindre skrotfärdiga personbilar.

I Rafah kör vi direkt till gränsen mot Egypten, där smugglingstunnlarna mynnar på den palestinska sidan. Verksamheten ser ut att ha vuxit betydligt sedan jag var här i oktober – rader av nya tält som skyddartunnelmynningarna ligger inklämda mellan de gigantiska högarna av sand som grävs upp ur underjorden.

Detta är Gazas största industri, med 20000 arbetare och en omsättning på flera miljoner per dag. Minst halva utbudet av konsumtionsvaror i Gaza kommer in den här vägen, allt från mat, bränsle och levande djur till vapen och motorfordon.

Arbetet i tunnlarna, både grävandet och transporterna, är mycket riskfyllt – etthundrafemtio personer har dödats i tunnlar som rasat eller bombats av israeliskt flyg. Men de som kontrollerar tunnlarna och deras partners på andra sidan gränsen tjänar stora pengar på smugglingen, som pågår dygnet runt.

Men målet med vår resa är ett annat – att försöka få en bild av det som pågår på den egyptiska sidan. Egyptierna har börjat bygga en underjordisk barriär som ska stoppa smugglingen. Skivor av härdat specialstål ska drivas ner 20 meter i sanden för att täppa till tunnlarna som ligger på 10-15 meters djup.

Från den palestinska sidan syns ett par höga kranar och några stora lastbilar bakom den egyptiska gränsmuren, men något arbete tycks inte pågå just när vi är där.

Plötsligt får vi höra att det blivit bråk vid en demonstration en bit bort. När vi kommer dit skjuter Hamas säkerhetsstyrkor desperat i luften för att försöka hejda de hundratals demonstranterna som under stenkastning stormar fram mot den egyptiska gränsmuren. De protesterar mot barriärbygget och mot att en internationell hjälpkonvoj stoppats av egyptiska myndigheter.

Totalt kaos utbryter när de egyptiska gränsvakterna plötsligt börjar skjuta skarpt mot demonstranterna. Vår taxi backar snabbt in mellan ett par stora sandhögar, där vi är skyddade mot kulorna som viner över våra huvuden.

När situationen lugnat ner sig något åker vi snabbt därifrån, tillsammans med flera ambulanser som med tjutande sirener kör mot sjukhuset i Rafah. Där får vi beskedet att tolv skadade har tagits emot, tre av dem med allvarliga skador. Senare på dagen får vi också veta att en egyptisk gränsvakt blev skjuten till döds uppe i ett av de vakttorn som står längs gränsen.

Flygblad och bomber

En natt väcks jag vid midnatt av en tung och skarp explosion på avstånd, sedan total tystnad. Ingenting mer händer, så jag somnar om.

Nästa morgon får jag förklaringen – flygbomber mot tre olika mål i Gazaremsan: en misstänkt vapenfabrik i Gaza City, ett tunnelsystem en bit söderut och två av tunnlarna i Rafah. Tre personer dödades i en av tunnlarna. Attacken var ett svar på intensifierad palestinsk raketbeskjutning mot Israel de senaste dagarna.

Under dygnet före attacken har det israeliska flygvapnet släppt flygblad över norra och södra Gazaremsan. I norr varnas invånarna för att vistas närmare gränsen än 300 meter – det som Israel definierat som sin säkerhetszon. I söder uppmanas folk att hålla sig borta från tunnlarna och rapportera till armén om personer som sysslar med smuggling.

Varken bomber eller flygblad tycks påverka Gazaborna nämnvärt – de har varit med om samma saker otaliga gånger tidigare. Jag talar med flera olika personer under dagen, och ställer samma fråga till dem alla – tror ni ett nytt krig är på väg?

Kontentan av svaren jag får blir – ett nytt krig kommer säkert, men inte nu. Och nästa krig blir inte som det förra, inga marktrupper, bara flygattacker. När, och hur omfattande, vågar ingen förutspå.

En man jag möter berättar att hans tioåriga dotter vaknat i hysterisk skräck av bomben mot Gaza City. Hon var övertygad om att kriget hade börjat på nytt och vågade inte somna på hela natten trots att pappan höll henne i sin famn.

Hans äldre barn, som pluggar intensivt för sina terminsexamina, tappade helt koncentrationsförmågan av rädsla för ett nytt krig.

Gränsblockaden

Det är som om tiden stått stilla under det år som gått sedan kriget. Tusentals hus ligger fortfarande i ruiner runtom i Gazaremsan. Enda förändringen är att många av ruinhögarna har röjts upp och fraktats bort till uppsamlingsplatser där män med släggor och andra handverktyg krossar betongskrotet för att återvinna armeringsjärnet. Återvinning är en välutvecklad konst i Gaza. Betongkrosset sparas för att användas den dag cement släpps in över gränsen igen.

På den israeliska sidan av gränsen väntar tonvis med byggmaterial donerat av det internationella samfundet, som för snart ett år sedan utlovade 28 miljarder kronor till Gazas återuppbyggnad. Men Israel befarar att Hamasstyret ska använda cement och metall för militära ändamål och vägrar därför släppa in något byggmaterial.

Det betyder att omkring 300 familjer tvingas tillbringa sin andra vinter i tält, medan mångdubbelt fler bor i primitiva skjul utan värme, vatten och avlopp. Och tusentals hus saknar fortfarande glas i fönstren.

Vi besöker familjen al Athamneh som för drygt tre år sedan förlorade sexton medlemmar i en israelisk granatattack mot deras hem i Beit Hanoun. Israel förklarade efteråt att attacken var ett misstag.

I det senaste kriget blev familjen hemlös på nytt och bor nu i ett nybyggt rosa hus av lera, mycket vackert men alltför litet för den stora familjen. Lerhuset, som är byggt med traditionell teknik, är inte tillräcklig hållfast för att bära mer än ett våningsplan.

Raed al Athamneh berättar att UNRWA, FN:s flyktingorganisation, hade planerat att bygga 120 sådana lerhus för hemlösa familjer i norra Gazaremsan. Men Hamas satte stopp för den planen – de föredrar att låta folk förbli hemlösa för att sätta press på Israel att öppna gränserna.

Vid pappas grav

För ett år sedan, just efter krigets slut, mötte jagsjuårige Mahmoud som hade förlorat sin far en av de första dagarna under den israeliska markinvasionen. Pappan satt tillsammans med fem grannar på trappan utanför sitt hem i Beit Lahiya när en missil från ett obemannat flygplan slog ner mitt ibland dem. Bara en av de sex männen överlevde.

Lille Mahmoud berättade då att han varje dag gick till sin fars grav för att tala med honom. Han brukade också hälla vatten på graven ”för de döda är också törstiga”.

Nu söker vi upp Mahmoud igen och träffar hans mor och äldresyskon. Modern gråter fortfarande över sin döde make, vars porträtt hänger på väggen i det spartanskt möblerade vardagsrummet.

Mahmoud, som nu hunnit fylla åtta, tar med oss till gravplatsen några kvarter bort. Han traskar målmedvetet över begravningsplatsen fram till pappans grav under ett jakarandaträd.

Medan han omsorgsfullt borstar bort sanden på gravens stenplatta berättar han att han numera nöjer sig med ett besök i veckan.

"Vi behöver inte prata med varann varje dag nu, för pappa vet att jag alltid kommer tillbaka. Jag berättar vad som händer hemma och i skolan, och han svarar, fast man kan inte höra det för han är ju död", säger Mahmoud med lillgammal saklighet.

Han berättar att pappan ger honom råd och förmaningar: "Jobba hårt i skolan och hjälp till hemma!"

"Han ber mig också hälsa mamma att hon inte ska gråta längre, för han är ju i paradiset. Därifrån kan han hålla ett vakande öga på oss, och jag vill inte att det ska hända något som gör honom ledsen."

Lotta Schüllerqvist lottasch@yahoo.se